Vätternrundan – 30 mil i rumpan och huvudet

Vättern är en sjö jag har en del band till. Från tonårssommarnätter till dykcert och fridykning. Och nu har Vättern varit värd för min hittills längsta förflyttning för egen maskin. Det här är min historia om Vätternrundan.

Det börjar på fredagen den 17 juni. Vi (Hjulben och jag) tar bilen från Malmö, lite senare än tänkt eftersom saker sällan går helt enligt plan. Dagen fortsätter i samma stil. Vi får upp vårt tält på campingen, tar oss 4 km för att hämta nummerlappar och fixa lite annat. Tillbaka till campingen och i sovsäcken först en timme innan det är dags att gå upp igen. Nåja, en timmes sömn är bättre än ingen sömn.

När alarmet ringer kl 00.30 är jag ganska omtöcknad och ruskigt frusen. Drar in cykelkläderna i sovsäcken och huttrar en stund innan jag kränger på mig det hela och vi tar oss ur tältet. Ut med cyklarna ur bilen, på med lysen osv och cykla till starten. Dit kommer vi förstås också för sent, men det gör inget. Vi får starta i en annan startgrupp kl 01.52, 20 minuter senare än vad vi borde ha gjort. Men stämningen är på topp och när speakern ropar ut något om hur många som hittills brutit konstaterar en kille glatt att han fortfarande är med.

Så startar vi. Ganska lugnt till en början och snart befinner vi oss i en ringlande orm av röda baklyktor på landsvägen. Inte långt därefter hittar vi en klunga som håller ett lagom tempo. Det är folk från bland annat Norberg CK och en av killarna därifrån verkar rutinerad och intierar två-leds-klunga med 30 sekunder mellan bytena. Totalt drar man alltså i 60 sekunder och det flyter på riktigt fint i motvinden. Jag mår riktigt bra och cyklar leende. Där i klungan känner jag mig lite lagom nördigt cool.

Plötsligt, efter bara ca 25 km, börjar folk tvärbromsa. Jag ser inte exakt vad anledningen är, för det är betydligt längre fram, men lyckas precis undgå att krascha in i den framför. Så fort jag har kontroll vänder jag mig om för att kolla hur det går för Hjulben. I samma ögonblick ser jag hur något med just hans färgkombination tumlar ut i slänten. ”Shit, shit, shit!” tänker jag, stannar i vägrenen och springer bakåt för att kolla hur det gått. Jodå, han lever och trasslar sig upp från gröngräset. Cykelns bakhjul sitter ihop med en annan cykels styre. Vi trasslar ut det och inser att Hjulben förlorat både bakljus och reflex. Letar lite men gräset är för högt. Bara att köra ändå. Men, nej, inget händer när han trampar! Konstaterar snabbt att kedjan hoppat och fipplar den på plats. Så är vi redo att fortsätta, men klungan är long gone och vi är nu ensamma med motvinden. Vi är ändå pigga och turas om att dra. Får ibland sällskap av någon mer under en sträcka, men hittar inga nya klungor.

I Gränna, klockan 5 på morgonen, står två småtjejer, kanske 10 år gamla, och gör skrattande high five till passerande cyklister. Det uppväger kullerstenen som annars präglar den passagen. När vi kommer fram till Jönköping åker vi in i depån för att fylla på vatten och sportdryck. När vi ser att det finns gröt struntar vi i våra ursprungliga planer och stannar för att äta. Gott! Vi stannar gissningsvis i 25 minuter.  Fram till Jönköping har vi, trots vurpa och motvind, hållit en snitthastighet på ca 25 km/h (stopptid inräknat). När vi passerar nästa tidtagningsdepå (Bankeryd) har vi lite sämre tid pga matstoppet och de påföljande uppförsbackarna, men vi skulle ju trots allt ha en trevlig runda, snarare än snabb.

Snart har Hjulben så pass ont i axlar/nacke/rygg att han inte längre kan cykla på och ignorera det. Jag, å min sida, har motsvarande värk i baken. Den nya sadeln har förvisso inneburit fördröjd ömhet, men när denna väl infinner sig är den så ond, så ond. Vi börjar ta stretchpauser och jag försöker massera Hjulbens ömmande axlar lite. Jag vinkar också glatt till alla som hejar, det gör så himla mycket att få lite pepp!

I Karlsborg, efter 207 km, har han så ont att massage är ett måste. Vi stannar och jag passar också på att ta massage när vi ändå är där. Precis när jag lagt mig tillrätta på britsen dyker SVT upp och börjar ställa frågor. Jag har ingen aning om vilket program de hör till men svarar att jag ”självklart” kommer att ta mig till mål i Motala, och att ”det sitter i huvudet”.

Vi passar även på att äta lita kardemummabullar och hälla i oss sportdryck. När vi trampar iväg igen gör det riktigt ont att sitta på sadeln och jag inser att de 10 sista milen kommer att vara ljusår ifrån de 10 första. Bara att bita ihop och trampa på. Jag gråter en skvätt av smärta och undrar om man kan ta en bedövningsspruta i baken. Sakta halvdomnar den ändå bort tillräckligt för att det ska kunna genomlidas, men snabbt cyklar jag inte.

När vi har ungefär 7 mil kvar och befinner oss i en uppförsbacke blir vi omcyklade av en hurtig kille med några mindre nöjda kompisar bakom. ”Vad cyklar du så fort för?” ropar kille nr 2. Kille nr 1 svarar med ”Jag gillar inte uppförsbackar, så jag försöker komma förbi dem snabbt!”. Kille nr 2 igen: ”Vad fan, vi har cyklat i 23 mil och du SPURTAR i uppförsbackarna!”.

Det är skönt att kunna skratta lite åt sina medcyklister men nu börjar den enda timmens sömn göra sig påmind. Eller snarare de andra timmarnas brist på sömn. Ögonen går i kors och jag börjar bli rädd att jag ska somna cyklandes. Inte ens smärtan förmår hålla mig vaken. När Hjulben återigen vill stanna för massage vid Hammarsundet passar jag således på att ta en powernap, liggandes på marken. Någon enstaka minuts slumrande hjälper faktiskt och jag känner mig redo att ta mig an de sista 4 milen. Min rumpa är av en annan åsikt, men den ignorerar jag.

Det känns som att det ofta går uppför mot slutet och jag gråter flera gånger av min ömmande bakdel. Varje gång försöker jag dock vända det till sång istället. Med bara en halvmil kvar börjar det regna. Jag gråter lite till och plötsligt sjunger jag Ronja Rövardotter-sånger. När jag inte gråter och sjunger har jag ihopbitna tänder och fokuserar allt vad jag kan. Tar bort mördaransiktet när folk hejar vid sidan av vägen och lyckas plocka fram stora leendet.

När jag korsar mållinjen gråter jag en sista gång. Det är över! Jag gjorde det! 14 timmar och 9 minuter efter start är jag återigen i Motala. Ca 12 av dessa timmar har jag suttit på sadeln och tillskansat mig babianarsle, men jag klarade En Svensk Klassiker!

Får medalj och mat och skämtar glatt med andra ledbrutna. Hör en kille säga till sin kompis att ”Ja, nu är det bara att lägga upp cykeln på Blocket!” Jag log och förstod honom, men tänkte att Blocket blir det inte för min del. Jag ska göra det igen och då ska det gå så mycket bättre!

Tältet!

Någon måtta får det vara, tydligen.Välriktad reklam vid bankomat i Motala.

Äter medhavda pannkakor utanför massagetältet i Karlsborg.

...och väntar på Hjulben som är inne i ett av tälten och får massage.

Yours truly efter målgång, med medalj och leende!

Hjulben fick också medalj och hittade leendet 🙂

Fina medaljen!

 

Cyklar och allehanda nödvändigheter i bilen. Ekerreflexerna funkar i alla fall.

Annonser
Det här inlägget postades i Cykellopp, Cykling, En Svensk Klassiker. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Vätternrundan – 30 mil i rumpan och huvudet

  1. Hjulben skriver:

    Nästa gång ska jag träna mera överkropp innan så att axlar och rygg inte avser att kasta in handduken efter två-tredjedelar. Nu kör vi igen! 😉

  2. Cathrin - Mål i sikte skriver:

    Vad snabba ni va! Vi tog inte så länga pauser och kom endast en halvtimme i mål innan er.
    Stort grattis till klassikern! Nu väntar man bara på att det där diplomet ska dyka upp i brevlådan. =)

  3. Ida skriver:

    Säger det samma, ni måste ha cyklat jättesnabbt när ni väl cyklade! Kände också att jag bara ville göra om det igen, så vi kanske ses på vägen nästa år

  4. mialena skriver:

    Får ont i baken bara av att läsa!! Grattis till grym runda hörrni! 🙂

  5. Cath skriver:

    Hjulben – You’d better! Nog för att powernap var trevligt, men det är ännu bättre att vara tidigare i mål =)

    Cathrin och Ida – Nja, jättesnabbt var väl att ta i. 10 timmar så kan vi börja snacka 🙂

    mialena – Haha, ojdå, förlåt 🙂 Men tack!

  6. Johanna skriver:

    Grymt bra jobbat! Jag har också skaffat mig en racer. Inga planer på Vätternrundan än dock.. 🙂

  7. Alexandra skriver:

    Så fantastiskt bra, och så rolig och inspirerande läsning. GRYMT!

  8. Cath skriver:

    Johanna – Tack! Och kul med racer! Akta dig, snart cyklar du också runt den där sjön 😉

    Alexandra – Tack så mycket! Känner du dig taggad för nästa år? =)

  9. Ping: Vi skulle anmäla oss till Vätternrundan… | Maradrömmar & Klassikertankar

  10. Ping: HalvVättern – 15 mil är kortare än 30 | Supertjejklassikern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s