Cykelpremiären: Vårigt väglag och vådliga vurpor

I fredags hämtade vi äntligen våra cyklar i Lund. Efter bike fit samt utprovning av hjälmar och skor gick vi ut för att prova våra nya leksaker genom att cykla hem till Malmö. Det skulle vara jättelätt enligt cykelbutiken, bara raka vägen och följa skyltar. Right. För att komma på rätt väg till att börja med skulle man ta sig förbi ett område där det var vägarbeten en masse och noll skyltar. Jag lyckades göra en nästan-vurpa också, när Hjulben plötsligt bromsade in framför mig och jag inte han klicka av skorna. Lyckligtvis fanns där ett stängsel som jag lyckades ta emot mig på med handen. Vi virrade runt en stund och försökte fråga folk efter cykelvägen till Malmö men ingen visste. Det var dessutom kallt och mörkt så vi gav upp och tog tåget istället, efter 2 km cykling. Eftersom jag hade begynnande halsont var det kanske lika bra, om än något snopet.

Cykelpremiären fick alltså vänta till i söndags. Då vaknade jag till en strålande morgon utan halsont. Perfekt! Vi moffade i oss rejält med frukost bestående av rågbröd, Weetabix och våfflor. Allt med tillbehör förstås. Om nom nom, så gott att det inte ens hann fastna på bild…

Weetabix och hallon med mjölk, från ett annat frukosttillfälle.

När maten smälts någorlunda drog vi på oss lagom många lager och gav oss ut i solen. I mitt fall var det knälånga cykelbyxor, knästrumpor (kompression) och ett par löpartights på det. På överkroppen en långärmad funktionströja, en kortärmad funktionströja och min vidtäta längdåkningsjacka. På huvudet under hjälmen ett funktionspannband för att skydda öronen (min är superkänsliga för kall vind). Och förstås tunna längdåkningshandskar på händerna och en buff om halsen!

Inspirerade av en runda på cykla.se började vi med att bege oss mot Lomma. Eller, först skulle vi ta oss ut ur Malmö. Med alla årstidsenliga vägarbeten var det lättare sagt än gjort. Det gick inte att cykla överallt så ibland fick vi helt enkelt gå av och bära cyklarna en liten bit. Bra övning för att lära sig klicka av och på skorna.

Första biten norr om Malmö var cykelbanan ganska skräpig men det blev gradvis bättre. Här möter vi även de första andra cyklisterna, som hälsar. Jag känner genast samma gemytliga gemenskap som med längdåkningen. Biking is fun!

Det är vackert och blåsigt längs med kusten mot Lomma. Det luktar salt och tång och jag får förnimmelser av vår. Jag har aldrig varit i Lomma innan heller, himla mysigt. Men varför envisas de med att ha en massa kullersten? Likadant i Köpenhamn. Förstör ens skor och är typiskt icke-optimalt för racer-cyklar. Det är även många utfarter som kantas av kullersten i Malmö. Meckigt när man åker inlines också. Estetiken är jag ganska likgiltig inför i det här fallet…

Hälsa-på-hästen-paus.

Nåja. Efter Lomma tog vi österut mot Hjärup. När vi sakta kryssar oss fram i bostadsområden i Hjärup cyklar vi förbi en liten pojke på cykel. När jag är jämsides med honom fixerar han mig med blicken och börjar trampa för allt vad han är värd för att försöka hålla jämna steg. Det är förstås inte så lätt med de där små hjulen och jag är strax förbi ändå. Borde ha sagt något uppmuntrande till honom, ska komma ihåg det till nästa gång.

Även Hjärup är fyllt av vägarbeten och därmed armträning medelst cykelbärande.

Hjulben bär cykel i Hjärup.

Nästa anhalt blir Staffanstorp. Här börjar det bli dags för kisspaus och vi cyklar fram till två hundägare på en bänk för att fråga om vägen till en mack eller liknande. Efter att ha fått instruktioner ska vi vända om på liten yta. Hjulben tappar balansen och faller eftersom svängradien är dålig och han endast har klickat av ena skon. I rena förskräckelsen faller jag också, åt andra hållet, för jag har inte heller klickat av båda skorna. Så plötsligt ligger vi där, framför två skällande hundar och deras mattar. Graciöst värre. Hjulben slog i vänster armbåge och jag höger knä. Vi är dock inte värre däran än att vi kan krångla oss upp och cykla iväg.

Efter toapausen (som blev på CityGross betaltoa utan att betala eftersom jag inte hade mynt) cyklar vi samma väg tillbaka mot Hjärup men svänger av mot Malmö innan vi kommer in i samhället. Nu möts vi av värsta motvinden hittills. Eller, den kommer egentligen snett framifrån och ger en effekt av fallskärmshoppning light. Jag cyklar nämligen med munnen lätt öppen eftersom näsan är för snorig för att andas genom, vilket resulterar i att vinden blåser in i munnen och liksom får läpparna att fladdra och kinden att fyllas lätt hamsterlikt. Jag skrattar lite vid tanken på hur det förmodligen ser ut.

Glad jag utanför CityGross.

Hela vägen till Malmö stångas vid med motvinden och det är först nu cyklingen egentligen blir ansträngande. Ändå kommer vi inte upp i ens 30 km/h, vilket vi har gjort tidigare.

När man kommer in mot Malmö är det en del trafikljus (rödljus, alltså, för det är de oftast). Vid ett av dessa har Hjulben precis stannat när det slår över till grönt. Jag kommer bakom och undrar varför han inte tar fart igen. Då ropar han ”Kör!” och jag tror att han menar att jag ska cykla framför honom så jag börjar cykla förbi. Precis när jag är bredvid honom faller han och hans hjälm snuddar vid mitt ben. Krasch! Han har återigen tappat balansen för att han klickat av endast ena skon. Den här gången slår han i höger armbåge och det är faktiskt rätt synd om honom. Han repar sig dock och vi cyklar återstoden av hemvägen.

46.91 km har vi cyklat på denna vår första cykeltur, där färdtiden var 2 timmar och 27 minuter. Därmed har vi hållit medelhastigheten 19,2 km/h, vilket får duga när man cyklar långsamt genom samhällen och inte hittar vägen. Maxhastigheten blev 36 km/h utan större ansträngning, så den borde vi kunna öka ganska snart. Här tror jag mitt problem mer är att våga öka. Det är ju lite läskigt med hög fart på cykelbanor. Bilar är en sak, men jag är nog mest rädd för fotgängare och andra cyklister eftersom dessa är betydligt mer oberäkneliga. Glatt svänger många ut i cykelbanan utan att se sig om, även när man inte är inne i samhällen. Livsfarligt. Det är även otroligt hur fotgängare kan flytta på sig för att släppa fram en cyklist och sedan återgå till cykelbanan utan att kolla att det inte kommer fler cyklister bakom den första. Vilket det i vårt fall gör.

Jag är grymt nöjd med första cykelpasset, bara synd att vi inte hade tid att cykla längre! Nedan liten karta och kurva från Garmin Connect. Inte så jämn fart den här gången, men ganska tydligt var raksträckan med motvinden börjar efter drygt 1:40.

Nästa cykelpass blir i Portugal nästa vecka. Längtar!

Annonser
Det här inlägget postades i Cykling. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Cykelpremiären: Vårigt väglag och vådliga vurpor

  1. Hjulben skriver:

    Jomen, roligt var det! Och armbågarna är inte så illa däran heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s