Öppet Spår 2011: Glädje, fokus och frustration

Detta är hela berättelsen om första gången jag åker ”i fädrens spår”. Det handlar om resan till Mora, sällskapet, den sista uppladdningen och själva loppet. Det är skidåkning och människor. Glädje och frustration. Det är en lång historia. 9 mil lång.

Resan och uppladdningen

Fredag natt körde jag den hyrda minibussen till Station Triangeln i Malmö och hämtade upp kollegorna från Köpenhamn. Då hade jag legat utslagen hemma några timmar med migrän.

Efter att ha petat i mig ett par värktabletter tog jag första passet medan de andra sov och körde ca klockan 00.30-03.30 innan jag lämnade över till nästa strax nordväst om Jönköping. Min tur att sova lite lätt, så där som man gör när man skumpar fram på en landsväg. Vi var framme i Mora kl 9.30 på lördagsmorgonen och firade med rejäl hotellfrukost. Så började förberedelserna. Lämna in skidor för vallning, hämta nummerlappar, shoppa i Vasatältet och spana in målgången i Tjejvasan.

Medan Tjejvasan pågår. Två danskar, en australiensare och jag. Fotot lånat av norska Alexandra! Jag vet inte varför jag står sådär, det är något syndrom jag har som ofta yttrar sig i närheten av kameror. Förmodligen något med nervbanorna.

Sedan kom tröttheten ikapp och vi hängde på hotellet och väntade på att vi skulle få våra rum, samtidigt som huvudvärken åter kom smygande. Wtf! Jag ville ju vara pigg och taggad! När vi fått rummen och installerat oss skulle det ätas pasta. Nu var huvudet riktigt bråkigt och jag mådde illa, så fick inte ner så mycket. Sällsynt dålig timing av migränen. Skärpning! Såg hur den sista deltagaren i TjejVasan kämpade sig i mål, 8 timmar efter starten. Imponerande envishet där.

Tidig sänggång eftersom vi skulle upp kl 03. Jag somnade som en klubbad säl med dunkande huvud efter att knappt ha sovit på 1½ dygn. Vaknade ett par gånger om natten men var ändå hyfsat utvilad när klockan ringde. Och hungrig!

Hoppade i kläderna och försökte sätta i linserna utan framgång. Högerögat var inte alls med på noterna. Struntade i linserna och stack ner till frukosten. Hann få i mig en tallrik gröt med nötter, äppelmos och mjölk innan det var dags att börja bege sig. Forcerade in linserna i rinnande ögon, hämtade skidorna från nattens kalla förvar och så begav vi oss i samlad trupp mot bussarna som skulle ta oss till starten. Busschauffören släckte ljuset och menade att vi skulle sova. Sova?! Tänkte att det var jag för nervös för, men det gick ändå. Vaknade dock stup i ett och var tvärsäker på att jag glömt något, rotade runt, hittade det och somnade om.

Loppet

Vi var framme vid starten 06.30, så vi sprang snabbt iväg och placerade skidorna för att sedan ställa oss i bajamaja-kö. Tillbaka vid skidorna hann vi ta lite käcka foton.

Startklar så när som på skidorna.

De två svenskarna i vårt gäng: Jag och Åsa. Foto lånat av Alexandra.

Jag minns inte hela loppet i kronologisk ordning, men här kommer en subjektiv redogörelse för hur jag upplevde det.

På med skidorna och plötsligt gick starten. Off we go! Första backen var ungefär så trång som jag hört. Aktade stavarna noga men ibland fastnade de ändå under någons skida. Jag tog det lugnt och följde strömmen. Väl uppe pratade jag med en äldre herre med många Vasaloppsmärken på sina skidor. När han hörde att det var första gången för mig tipsade han om att ta det lugnt. Det stämde ju ganska bra med min plan, åtminstone i början. Just då kändes det som att jag hade massor av energi och när vi kom ut i lite öppnare landskap och möttes av en fantastisk soluppgång var nog inte en enda deltagare oberörd. Hörde följande dialog mellan ett par killar:

– Fan vad vackert det är!
– Ja, jävlar.

Jag önskade att jag kunde ta ett foto genom att blinka, men ville inte ta av vantarna för att ta ett mobilfoto. Lyckligtvis fanns det andra som tog kort.

Soluppgång över Öppet Spår. Foto lånat av Alexandra.

Inte så långt efter att vi kommit upp på åsen drattar killen framför mig på ändan i en nerförsbacke. Eftersom det är folk på båda sidor om mig har jag ingenstans att ta vägen. Jag hinner bara skrika ”Aaahhh!” innan mina skidor kilar sig in under den halvliggande killen och jag själv fälls över honom så att vi förvandlas till en stor trasselhög av skidor, stavar, armar och ben. Vi är båda så pass omtumlade att vi inte säger så mycket mer än ursäkta och när vi båda är på benen och han har plockat upp mina sportbrillor från snön försvinner han snabbt. Jag står kvar och rättar till det sista innan jag också kan bege mig. Lite öm men inte skadad. Mest skrattar jag åt hur det måste ha sett ut. Det hade jag velat ha på film!

Det dröjer heller inte länge innan jag inser att mitt glid inte är det bästa. I de utförslut som kommer blir jag lätt omåkt även av folk som står upp när jag kryper ihop. En kvinna som kör upp jämsides med mig på flacken kommenterar att jag ser ut att ha obefintligt glid.

En tredje sak som händer tidigt är att min ländrygg börjar ömma. Så snabbt har den inte blivit så öm förr. Inte världens bästa tecken men det är bara att köra på. Efter ett tag testar jag att spänna midjeväskan så den sitter lite högre upp och det blir faktiskt bättre. Det är detaljerna som gör det! Ryggen ömmar förvisso redan, men den försämras inte lika snabbt längre.

Hela första halvan känns ändå relativt lätt. Jag tycker att jag tar det ganska lugnt men det går inte superlångsamt. Stannar några minuter vid kontrollerna och dricker buljong, blåbärssoppa och sportdryck. Det är trångt, så när man väl kommit in till sidan är det svårt att komma ut.

När jag kommer till Evertsberg bestämmer jag mig för att testa toan. Det är kö men jag står i lugn och ro och äter en medhavd energy bar medan jag väntar i solen. Skickar något sms också. Jag har även noterat att mina glidytor är helt grå och det sitter en del snö under fästytorna. Snön är ganska lätt att ta bort men nu kommer ju nerförsbackarna och i högtalarna tipsar de om vallaservicen, där man kan lämna in skidorna för bättre glid eller fäste. Jag bestämmer mig för att se om de kan fixa glidet och går och ställer mig i kö även där. När det blir min tur förklarar jag vad jag vill och mannen i boden tittar på skidorna med snö på fästytorna och säger ”Jag ska ta bort det där åt dig.” Hmm, okej, tänker jag, han vet väl vad han gör och de kanske inte har glidvalla där. Medan jag väntar provar jag en medhavd tub kolhydratgel och har en hostattack. Samtidigt hör jag en kille lämna in skidorna och halvt desperat försöka förklara att han lämnat in dem på förra stationen eftersom han hade bakhalt, men istället hade han nu inget glid och han ville hellre ha tillbaka glidet och ha det bakhalt. Körigt, tänkte jag. Fick tillbaka mina skidor med ny fästvalla. Tittade lite skeptiskt på det tjocka lagret men han sa att det nog skulle glida bättre nu, annars fick jag väl komma tillbaka. Mmm, undrar hur många som frivilligt åker tillbaka till senaste stoppet på sin nio mil långa färd.

Jag hinner inte komma många meter innan jag inser att det är helt åt h-e. Skidorna stannar i nerförsbacken från Evertsberg och jag drattar omkull. Jag tänker att det kanske är för att det är så nypålagt, det blir säkert snart bättre.

Det blir det inte. Skidorna samlar snö så fästytan ser ut som en ryamatta och jag får kämpa mig framåt, även när det går utför. Det hjälper inte att stanna och skrapa av snön, för bara några meter senare är det ett lika tjockt lager igen. Jag blir arg på mig själv som lämnade in skidorna, och arg på att de satte på så felaktig fästvalla. Dessutom en bra bit utanför markeringarna. Ett par gånger får jag tårar i ögonen av ren frustration, som när jag nästan ramlar framlänges i nerförsbackarna eftersom skidorna liksom fastnar. Det är även frustrationen som tar mig framåt. Det är mindre än hälften kvar och jag vet att jag kan klara det. Jag får dock ge upp tankarna om en vettig tid.

I Oxberg gör jag ett desperat försök att skrapa bort en del av kladdet och täcka det med lite egen valla. Det går sådär. Snön går inte bort helt och det sitter även en massa annat skräp under. Frön och små pinnar och lite annat från skogen. Eftersom jag hört flera som lämnat in skidorna och fått samma problem känns det inte lönt att gå till vallaboden där. Det är bara att fortsätta.

Vid det här laget har jag fått väldigt ont i mina fotleder/vrister (vad är skillnaden egentligen?) Det smärtar vid varje frånskjut. Jag har även lyckats få skavsår, trots att jag förebyggt med Compeed där de brukar dyka upp. Nu är skavsåren i kanterna av plåstren… Men Oxberg! Här har jag varit förut och det är kul att se det under andra förhållanden. Det är inte heller särskilt långt kvar. 28 km, piece of cake!

Vid ett flertal tillfällen längs med vägen har jag dessutom blivit ivrigt påhejad av okända människor. Mycket tack vare Lugi-mössan. ”Heja Lugi!” ropar folk och jag ler glatt och skickar ilskan till de sälla jaktmarkerna. Det bästa är när jag på håll hör hur en kille i en grupp ropar ”Hunden, katten, glassen! Hunden, katten, glassen!” Strax därefter får gruppen syn på mig och min mössa och börjar ropa ”Kom igen nu, Lugi, bra glid!” Haha, de skulle bara veta hur fel de har, tänkte jag. Men det stärker att bli hejad på.

Om det inte ringer en klocka av ”Hunden, katten, glassen!”, se nedan för referens. 0:30 in i filmen…


Vid ett annat tillfälle ser jag skyltar för Björnstorps IF, grannklubben som jag egentligen också är medlem i men aldrig kunnat träna med eftersom deras tider inte funkar för mig. Björnstorp-killen uppmärksammar också min mössa och börjar klappa och heja. ”Hejar du på konkurrenten?!” frågar jag glatt och han skrattar. Jag tolkar även deras närvaro som att det fortfarande är Björnstorps-folk ute i spåren, så jag är kanske inte sist av Skåne-klubbarna.

Jag stannar länge på kontrollerna nu, för fotlederna och armbågarna gör ont, och jag blir trött av att kämpa för varje meter. I Crafts tält hänger jag också ett bra tag. De bjuder på längdskideaccessoarer och lite ätbart men framför allt vila.

I Eldris står jag i godan ro och dricker blåbärssoppa när jag ser att klockan är nästan 17. Plötsligt får jag eld i baken. Jag ska i mål innan 18! 9 km med dåligt glid borde jag ändå klara på en timme. Så jag tar min andra kolhydratgel och öser på med den energi jag har. Jag ska klara det här! ”Hunden, katten, glassen! Hunden, katten, glassen!” mässar jag för mig själv som ett mantra. Det gör ont och jag tänker att Lena Philipsson kanske egentligen sjöng om Vasaloppet där i Melodifestivalen. Det gör ont men det går… Hundenkattenglassen… you can do this!

Det är glest bland folk nu och när jag kommer in på målrakan är jag ganska ensam. ”Heja Lugi handboll!” ropar någon och jag ler stort och tar ut mina rörelser så gott det går. Jag ser på kyrkan att klockan snart är 18 så jag bör klara det.

När jag glider stakar mig över mållinjen kommer inte alls de där känslorna som jag någonstans har förväntat mig. Vissa har sagt att första målgången är fullt jämförbar med att få första barnet. Många har sagt att de haft tårar i ögonen när de kommit över mållinjen. Jag är bara lättad över att slippa åka med den j-a sk**-vallan mer. Hoppas verkligen inte det känns så att bli förälder.

Det är över. Min Garmin, som jag dragit igång innan jag passerade startlinjen, säger att jag åkt i 10 timmar och 58 minuter. Jag har klarat det på under 11 timmar åtminstone. Men jag får inte av mig högerskidan. Får hjälp av flera men ingen lyckas. En funktionär säger att jag ska vänta så ska jag få hjälp. Då kommer jag på att jag bör fota den andra skidan, som jag har i handen. Hälften av snön har redan skakats av när jag stött skidan i marken, men bilden visar ändå lite vad det var jag drogs med halva loppet.

En del av snön under skidan, en stund efter målgång.

Efter några minuter kommer killen tillbaka med varmt vatten och häller över bindningen. Skidan lossnar ändå inte. Någon hämtar mer vatten och äntligen lossnar den. Jag är fri!

Och såhär gick det enligt Vasaloppets hemsida:

Den lugna första halvan visade sig bli den snabba  i slutändan. Och Garmin berättar för mig att min färdtid har varit 9 timmar och 49 minuter, vilket jag ändå betraktar som godkänt för en förstagångsåkare utan glid.

resultatjakt.se får jag veta att jag totalt sett kommit in som nummer 7148 av 7807. Då har jag rasat ganska många placeringar efter Smågan, då jag var nummer 4248.

Återstår att hämta överdragskläderna (varför var de så långt bort?), fixa diplom och knata tillbaka. Pratar med en del folk på vägen. Alla med olika målsättningar och grad av nöjdhet. Alla sociala och pratglada efter att nio mil passerat. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag älskar sammanhållningen som skapas bland längdskidåkare.

När vi äter middag kan jag inte stötta med armbågarna på bordet. De gör för ont. Och jag kan inte böja på fotlederna tillräckligt för att gå ner för en trappa utan problem. Men jag har redan börjat planera för nästa gång. Då lär jag inte lämna in mina skidor längs med vägen. Själv är bästa dräng.

Såhär snygga var mina skidor efter att snön smält bort och jag plockat bort det värsta skräpet.

Och kollegorna? Alla kom i mål. En del var snabbare än andra. Vissa kunde knappt gå efteråt. Men det förtjänar ett eget inlägg.

Ett som är säkert är att vi är många som lär åka igen.

Annonser
Det här inlägget postades i En Svensk Klassiker, Längdskidor. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Öppet Spår 2011: Glädje, fokus och frustration

  1. Cathrin skriver:

    Vilken härlig historia! Blir mer känslosam av att läsa det här än jag blev när jag gick i mål. Shit, vilken kämpe du är!

    Vi ses nästa år! 😉

  2. Christoffer skriver:

    Starkt jobbat, man kan nästan se framför sig hur ditt pannben blivit tjockare av problemet med vallan 😉
    Förresten, har du någon kommentar om den gamla vasaklyschan? ”Bedriften är inte att genomföra loppet, det är att komma ur sängen dagen efter”. Farsans skidåkande vänner har sagt det mer eller mindre under hela min uppväxt och det har ju väckt en viss nyfikenhet

  3. Johanna skriver:

    Wow, så starkt jobbat. Verkligen bra gjort!

  4. Cath skriver:

    Cathrin – Det var fint skrivet, tack! Kul att du också vill åka igen! Här går diskussionerna kring ”riktiga” Vasan, kunde vara kul.

    Christoffer – Tack! Jag tyckte att mössan kändes allt tightare, det måste berott på mitt enormt svällande pannben… Angående dagen efter kan jag se ett mönster i att de mer vältränade (mer ändamålsenligt tränade) kunde röra sig ganska bra, medan de mer oförberedda vaggade omkring och gnydde. Eftersom jag inte hade så stora problem måste jag vara sjukt vältränad 😀

    Johanna – Tack! Man kommer långt på vilja 🙂

  5. Alexandra skriver:

    Eftersom jag själv laddar för fullt inför En svensk klassiker var det här helt underbar läsning! Härligt beskrivet! Själva loppet verkar ha varit minst sagt spännande. 😉 Tycker du ska vara helnöjd med din insats – du verkar ju inte riktigt ha haft de bästa förutsättningarna med tanke på skidorna…

  6. mialena skriver:

    Oj det där var väl knappt skidåkning, mer snöskor med den snön under laggen! Kanonbra jobbat tycker jag!!

  7. Cath skriver:

    Alexandra – Kul om det kan funka bidragande på något sätt inför din egen klassiker 😀 Vet du än vilket av loppen du kommer att köra?

    mialena – Hehe, kanske inte långt ifrån vissa sträckor. Tack! 🙂

  8. Ping: Marcialonga, loppet: En glädjefylld pärs | Supertjejklassikern

  9. Ping: Öppet Spår på distans | Supertjejklassikern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s