Emotionell träningsvecka

Träningsveckan blev lite omplanerad allt eftersom. Det blir oftast så. Det som framför allt skiljde denna träningsvecka från andra var känslorna.

Måndag: Spinning 06.30.
Tisdag: BodyPump IndoorWalking 06.30.
Onsdag: Box med Hjulben 19.00.
Torsdag: Spinning eller Poweryoga 18.30. BodyPump 06.30.
Fredag: Bodybalance/Spinning/Indoorwalking 06.30. Vila, förutom lite armhävningar.
Lördag: Längd om det går. Gick inte –> Spinning.
Söndag: Dagen efter. Kanske vila. Löpning 22 minuter.

Boxen på onsdagen. Sjukt taggad. Tar till och med ett smygfoto före. Nästa gång ska jag kanske våga gå närmare spegeln, men såhär såg vi ut på håll…

Här står vi och ser naturliga ut.

Yes, vi drar igång. Först turas om att boxas på små mitsar. Jabb, uppercut, krok… Det är kul och jag retas lite med Hjulben så han ska ta i mer. Sedan stor mits och sparkar. Samma grej här, peppa och tagga.

Jag tror det är efter det känslan vänder. Den stora mitsen skyddar inte så pass att jag undgår att bli omskakad och lätt illamående av slag och sparkar. Resultat? Jag blir asförbannad. Tar i mitt yttersta när det är min tur, med spända käkar och intensiv blick. Sjukt bra träning men det är tur att vi inte har dolda aggressioner mot varandra för då hade det varit potentiellt farligt för förhållandet.

Mot slutet av passet har jag i alla fall lugnat ner mig lite mentalt. Jag är heller inte så slut i kroppen som jag förväntat mig utan går därifrån och undrar ”Var det allt?”.

Morgonen efter kör jag alltså BodyPump, och i utfallet har jag lika mycket vikt som i benböjet. Tungt och grymt skönt! Benen skakar lite och dagen efter har jag träningsvärk. Love it! Då gör det inget att fredagen får bli en vilodag.

Så kommer lördagen. I princip barmark och ingen längdåkningspotential. Överväger rullskidor men det är grått och ruggigt ute och förmodligen grus på cykelvägen. Valet faller på spinning, ett pass som Hjulben också tänker gå på. Toppen!

Passet låter som att det kommer vara helt i min smak och jag är laddad trots träningsvärk. Så drar det igång. Musiken är på alldeles för hög volym och när instruktören skriker i micken skär det i mina öron. Dessutom är skrikandet nästan konstant, vilket inte riktigt är i min smak. Folk gillar ju olika, men jag tappar lättare fokus om någon var femte sekund skriker ”Kom igen nu, ni klarar det!”. Åtminstone om det är så högt att det gör ont. Jag ångrar att jag inte haft öronproppar med mig och från vår plats längst bak syns inte ”snälla-sänk-volymen”-gesterna. Mitten av det elektroniska örat på väggen lyser ofta ilsket rött. Är det bara jag som inte kan fokusera om musiken gör ont i öronen?

Tio minuter in i passet börjar jag till och med gråta av ren frustration och är på god väg att gå. Men nu är jag här och ska banne mig träna det här passet! Så jag kör på. Gör ljud för att palla. Jag brukar annars inte vara den som låter på spinningen. Vid något tillfälle noteras våra gester ändå och volymen blir överkomlig en stund. Jag står ut hela passet och det är ju åtminstone skönt i kroppen efteråt. Men det är första gången jag gråtit på ett gruppträningspass.

Hur tycker ni att spinningpassen ska vara?

Annonser
Det här inlägget postades i BodyPump, Box, Gruppträning, Spinning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Emotionell träningsvecka

  1. annastei skriver:

    Åh usch, jag kan verkligen leva mig in i hur du kände det på lördags-spinningen. Jag är generellt ganska känslig för höga ljudvolymer, och jag har också varit med om några pass där ljudet varit på alldeles för högt. Jag kan precis som du inte alls fokusera då, jag blir stressad och får panikkänslor och vill liksom bara gå och gömma mig för att komma undan ljudet. Om örat lyser rött borde det vara en ganska tydlig signal till instruktören att sänka (fast jag kan iofs ibland tycka det är för högt på grönt också), men somliga verkar inte bry sig…

    • Cath skriver:

      Ja, hu, jag har också känsliga öron men oftast funkar det om jag placerar mig så långt från högtalarna som möjligt. Men håller med om att det kan vara för högt redan på det gröna. Gult är alltid obehagligt och rött direkt smärtsamt. Jag borde ha för vana att alltid ha med öronproppar. Man undrar hur många dB de är uppe i ibland. Nattklubben ligger i lä.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s