Längdpass II – en omvänd historia

Igår var det dags för andra passet längdskidor. Denna gång var jag förvissad om att snö inte skulle fastna under skidorna.

Anlände till Kungsmarken och slapp vara först på plats denna gång. Parkeringen var halvfull och folk stod och förberedde sig vid sina bilar. Jag gjorde detsamma och gav mig ut i spåret.

Redan vid första uppförsbacken kunde jag konstatera att jag ännu inte fulländat vallningens ädla konst. Jag hade snarare lyckats åstadkomma raka motsatsen mot förra gången. Det gled helt enkelt för bra. Fästvallan förmådde inte greppa snön och jag gled bara baklänges. Kämpade mig uppför med hjälp av endast armstyrka. Benen sprätte bakåt som på Bambi. Måste varit en komisk syn för dem som kom bakom, men jag blev inte utskrattad. Istället fick jag hjälp av en senior som hade mer passande valla.

Medan vi stod och drog på ny fästvalla på mina skidor berättade han att han åkt Vasaloppet med LUGI 10 gånger sedan han blev pensionär. Nu skulle han dock inte åka fler gånger på grund av åldern. En tvättäkta veteran var han, Östen från Lund. Och min räddare i nöden denna dag.

Efter Östens hjälp gick det mycket bättre. Visst, lite bakåtglid upplevde jag fortfarande ibland, men åka kunde jag. Så jag körde på och försökte få in teknik och rytm.

Golfbanan var snötäckt och en blå himmel tittade fram i små luckor i molntäcket. Det blev fyra varv på golfbanan, 10,6 km, vilket nog är det längsta jag någonsin åkt på längdskidor. 600 meter mer än mitt tidigare längsta. Snitthastigheten landade på 7,4 km/h.

Runt, runt på en golfbana - roligare än man kan tro.

Winter Wonderland! Om man tittar noga ser man ett par andra längdåkare till höger om mitten...

Mina skidor och jag (eller mina fötter snarare)

Mobilbilderna gör inte verkligheten riktigt rättvisa, men det var en vacker förmiddag. Var sugen på ett varv till men ett färskt skavsår på vristen hindrade mig. Hade tagit fel strumpor och det skavde rejält. Om det hade varit under loppet hade jag nog kört på ändå, om jag så skulle kommit i mål med blödande fötter. Träning är dock inte tävling och jag valde att packa ihop.

 

Nu är det töväder och jag hoppas innerligt att det kommer snö snart igen. Jag vill åka längdskidor varje helg! Dessutom måste jag öva på att valla mer – kanske konvergerar resultatet snart mot mitten…

Annonser
Det här inlägget postades i Längdskidor. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Längdpass II – en omvänd historia

  1. Mia skriver:

    Oh sicken lycka… Längdskidor. Här i Götet kämpar vi på med dans istället. Haha..

  2. Hjulben skriver:

    Inte utan att man blir lite sugen! Kul att alla skidåkare verkar vara så hjälpsamma men det verkar vara så med folk som har ett fritidsintresse som inte är så vanligt.

  3. Cath skriver:

    Mia – Hmmm, skid-dans – ny kombosport? Skidskytte kan slänga sig i väggen.

    Hjulben – Kom igen nu, vi vet att du vill! Eller är du rädd för att bli slagen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s