Fyra små hjul minus två stora hjul

Det här var helgen då rullskidorna skulle invigas och jag skulle flyga fram över vidderna (cykelbanan).

Lördag, första dagen, begav jag mig således ner till Ribban på cykel, med utrustningen på pakethållare samt i väska. Hjulben skulle dyka upp lite senare så jag fick på mig det hela och stod redo. Men… hur sjutton börjar man? Tänk om jag slår halvt ihjäl mig bara jag tar fart? Och jag vet ju fortfarande inte hur man stannar!

Så där stod jag och såg dumcool ut, fastvuxen som en stenstod spejandes ut över slätten med ett fejkat självförtroende. Då, hitom horisonten, såg jag hoppet komma stakandes: En annan rullskidåkare! Jag fipplade lite avslappnat med min Garmin samtidigt som jag såg min potentiella räddare komma närmare.

När han var några meter från mig fick vi ögonkontakt och sa hej. Till min stora lättnad stannade han också! Han sa att det var riktigt skönt på tillbakavägen med vinden i ryggen. Då bekände jag att det var första gången jag stod på mina, och i nästa andetag frågade jag snabbt hur man gjorde när man skulle stanna.

Denna goda människa kom då över till min sida cykelbanan, ställde sig bredvid mig och visade. Helt på eget initiativ visade han mig noga en nybörjarövning, likt den jag sett på Youtube, men mycket noggrannare och med kommentarer om var man skulle ha vikten. Lycka!

Medan vi höll på och balanserade mötte vi ytterligare en kille på rullskidor som hälsade glatt. Han vände sedan för att köra tillbaka och passerade oss. När han var jämsides med mig log han och sa att ”Det ska vara svårt i början.” Jag skrattade och kände mig som en del i en helt ny gemenskap.

Sedan ville jag inte uppehålla den frivilliga läraren till, så han fick åka iväg och ta ett varv till. Jag varnade dock för att jag kanske låg vurpad när han kom tillbaka igen.

Strax därefter kom Hjulben och filmade lite för att jag skulle kunna studera min teknik efteråt. Dessa filmer får ni tyvärr inte nöjet att skratta åt här, men ett par foton kan jag bjuda på. Jag åkte bara lite fram och tillbaka för att öva, för att inte helt tappa bort mig redan på första försöket.

Balansövning, stabilt som f-n!

Min jamen-ta-fotot-nu-då-pose.

Som synes har jag, förutom hjälmen, utrustat mig med knäskydd. Knappast nödvändigt, eftersom jag ganska snart insåg att om jag ramlar är det inte framåt.

Dag 2, söndag, valde jag därmed bort knäskydden. Nu var planen att avverka hela sträckan fram och tillbaka, dvs ca 6 km. Ställde cykeln, fick på mig grejerna, lät Garmin hitta satelliterna och drog igång.

Nu låter det som att jag stack av med världens fart, men så var alltså inte fallet. Med fokus på teknik och balans blev jag rentav omjoggad av någon snubbe. Aningens frustrerande, men alla är vi barn i början.

Hej Öresund! Utsikt från cykelbanan.

Hjulben cyklade långsamt framför mig och stannade ibland för att filma. Det faktum att jag hade en viss sträcka framför mig gjorde att min inre fartdåre pockade på uppmärksamhet. Lite ”Öh, vad håller du på med, segpropp! Bättre kan du!”. Emellanåt försökte jag alltså köra lite snabbare än vad jag hade kontroll till, och vinglade lite fint. Jag kan säga att min första erfarenhet säger att rullskidor är klart svårare än vanliga längdskidor. Eller det är kanske någorlunda jämförbart med att åka längdskidor på hårt packad och ospårad snö. Enligt min mening.

Det ser snabbare ut än vad det är...

När vi kommit ungefär halvvägs på tillbakavägen får jag för mig att jag vill ha ett foto med solnedgången i bakgrunden. Hjulben börjar ta fram kameran och jag försöker backa.

Nu är det som så, att en annan skillnad mellan längd- och rullskidor är att rullskidor har tvärbroms bakåt (för att man ska kunna skjuta ifrån). Alltså, jag försöker backa men fötterna stannar kvar samtidigt som min kropp rör sig bakåt. Jag tappar fullständigt kontrollen och faller som en fura baklänges. Tjena, tänker jag, nu ramlar jag från STÅENDE. Mer hinner jag inte tänka innan jag tar i marken, med rumpan först, sedan ryggen och huvudet. Uff! Tappar fullständigt luften och smärta strålar omgående från svanskotan ut i kroppen. Hjulben springer fram till mig samtidigt som jag drar ihop mig i fosterställning så gott det går med stavar i händerna och rullskidor på fötterna.

Han försöker fråga hur det gick men jag får knappt ur mig ett ljud. En man på cykel har stannat bakom och försöker också fråga hur det gått. Några andra stannar också upp. Allt jag kan tänka är hur ont det gör och hur dumt det måste ha sett ut. Det är nästan så jag gråter av smärta. En annan, ganska uppenbar, skillnad mellan längd- och rullskidor är underlaget. Asfalt är normalt mycket hårdare än snö. Mången gång har jag druttat på ändan i snö och det har inte gjort i närheten så ont som detta.

Mannen på cykel säger att han är läkare och frågar om jag kan röra på armar och ben, och om mina höfter är OK. Jag stönar fram att det är bara svanskotan som gör ont. När han försäkrat sig om att jag inte är allvarligt skadad cyklar han vidare. När jag kan andas ordentligt igen hjälper Hjulben mig på fötter. Något stel hankar jag mig vidare på rullskidorna. Glad är jag inte, men jag tänker inte ge mig. Stakar mig fram och låtsas att jag är Mühlegg, men utan doping.

Kantstött rullskidenybörjare mot vacker bakgrund.

Så kommer vi så småningom till cykelstället och jag saktar in. Men när jag närmar mig inser jag att något inte stämmer. ”Cykeln!” utropar jag. ”Vadå?” undrar Hjulben. ”Den är inte där!

Återigen står jag paralyserad. Det kan inte vara sant! Min rostiga tappra springare! Stulen! Det blir helt enkelt för mycket för mig idag. Jag börjar helt sonika att lipa. 45 minuter har vi varit borta och på den tiden har någon tagit chansen. Jag blir så less och arg. Inte minst på mig själv för kanske låste jag inte ordentligt? Men även om det är så, krävs det ju att någon verkligen går förbi och kollar cyklarna. Dessutom på den korta tid vi varit borta.

Vägen hem är lite för ojämn för att åka rullskidor hela vägen så det blir till att gå. Eller halvhalta, för det gör fortfarande ont omkring svanskotan.

Nu har jag haltat omkring hemma hela kvällen och försökt att inte tycka synd om mig själv. Jag försöker tänka på alla år som cykeln har varit min trogne tjänare. Studietiden i Linköping framför allt.

Det jag mest förlorar på att cykeln är stulen är tid. Kan inte cykla till tåget eller gymmet eller alla andra ställen jag brukar cykla mellan. Och det tar tid att hitta en ny ”skräpcykel”. För en sådan måste man nästan ha, eftersom det är värre om en dyr cykel blir snodd.

Detta borde väl åtminstone vara nog med motgångar. Dags för lite tur, kanske?

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar, Rullskidor. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Fyra små hjul minus två stora hjul

  1. Hjulben skriver:

    Ja, verkligen dags att turen kommer. Den motsatta kvoten är fylld sedan länge. Men jag tycker i a f att din teknik ser bra ut så här i början. Även om ingen skulle missta mig för Wolfgang Pichler eller valfri annan längskidetränare.

  2. mialena skriver:

    Ser ju bra ut det där! 🙂

    Trist med cykeln – en rosthög är absolut bäst, jag har en tråkig cykel (med extra ful cykelkorg!) sen min fina blev snodd i Linköping… Fast tur i oturen att det snart är dags för vinterrusk som inte är kul att cykla i ändå!

  3. Cath skriver:

    Hjulben – Fast på det stora hela har jag det ju väldigt bra. Och rullskidorna ska vi nog få styr på. Både bra och dåligt att jag inte riktigt har någon jag kan jämföra mig med i omgivningen.

    mialena – Synd bara att rosthögarna är svåra att hitta, alternativt dyra för att de typ har antikvitetsvärde 😛 Cyklar gör jag typ året om, men tur i oturen att jag ännu inte hade hunnit fixa det ena med det andra på min stackars gamla cykel. Kanske dyker den snart upp stajlad och fin på Blocket…

  4. Ping: EXTRA: Pumpad kvinna river gym! Experten: Hon har ont i svanskotan. | Maradrömmar & Klassikertankar

  5. Ping: Tö-dramatik | Maradrömmar & Klassikertankar

  6. Ping: Jag [hjärta] längdskidor | Maradrömmar & Klassikertankar

  7. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

  8. Ping: Jogging och rullstakning (eller ”Malmö stirrar och ler”) | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s