Yddingeloppet 12 km

Det var tur att man tjänade en timme i natt, för tack vare det vaknade jag innan klockan skulle ringa klockan 07.25. Eftersom starten skulle gå klockan 11 ville jag gärna äta frukosten vid 8 (dansk rågmacka och Weetabix, för den som undrar).

Körde till stationen för att plocka upp min norska kollega som skulle komma med tåget klockan 09.38. Efter 10 minuters väntan ringde jag och undrade var hon var. Hon sa bara kort att hon snart var framme. Konstigt, tyckte jag, för tåget hade ju varit i tid. När hon väl kom springande fick jag veta att hon tagit fel tåg och fått ta taxi en längre sträcka.

Konstigt nog var vi inte de enda som skulle till loppet(!) utan det var bilkö sista biten. Vi blev dirigerade att parkera på ett fält en bit förbi själva tävlingsområdet. Där stördes humöret av att en funktionär hade en riktigt otrevlig attityd mot en annan. Han försvann dock och jag bestämde mig för att skogen bredvid var en mycket lämplig plats för före-lopp-kissning. Det var så vackert så jag var tvungen att ta några mobilbilder som förvisso inte gör verkligheten rättvisa. Sedan kom jag på att det var en finfin miljö för en före-loppet-bild, så jag hoppade och fotade mig själv samtidigt. Tror inte att någon såg mig…

Bokskogen i höstskrud. Så vackert är det inte på toan hemma.

Graciös dans i skogen. Notera handföringen.

Efter kisspaus begav vi oss till starten och ställde oss artigt längst bak och värmde upp på stället. ”Pang!” så går startskottet och alla står stilla förstås. Sedan börjar vi sakta gå. När vi passerar startlinjen startar jag min Garmin. Och vi går vidare, samtidigt som man ser de snabbaste i tävlingsklassen i en kurva ett par hundra meter fram. De mest lättklädda av dessa körde för övrigt på shorts och linne. Ih.

Gången övergår i jogg som återigen blir gång innan det stabiliseras på jogg. Allt eftersom fältet glesas ut blir det lättare att hålla tempo och det känns ganska bra, förutom att sträckorna på asfalt känns stumma i mina gamla skor. Men efter bara ett par kilometer upplever jag att framför allt vänsterbenet alls inte är med. Det liksom pirrar lite och musklerna vet jag knappt var jag har. Men jag har bestämt mig för att jag SKA inte gå om jag inte absolut måste.

Använder mig av taktiken jag läst om i Runner’s World – att ta små och snabba steg i uppförsbackarna. Varför läste jag inte det innan Lidingöloppet? Backarna känns bra och jag springer rentav om folk.

Tar olika ryggar under loppet och märker att jag ibland agerar rygg åt andra. Imponeras av alla äldre som spänstigt glider fram på smala ben. En sån vill jag också bli. Samtidigt fascineras jag över hur väldigt inte naturbegåvad jag känner mig när det gäller löpning.

Jag lyckas hålla mig löpande/joggande hela loppet, stannar bara till vid vätskekontrollen efter halva sträckan. Ett tag mot slutet joggar jag förbi en lång man i varje uppförsbacke. Varje gång får han fart så fort jag passerat och springer om, för att återigen bli omsprungen i nästa backe. Sådär håller det på tills han drar iväg sista biten.

Vid 11,5 km hör jag hur de steg som legat bakom mig i ett par kilometer börjar ta sig förbi. Det är en av de där spänstiga lite äldre. Hon ler mot mig och hojtar glatt ”Sista sträckan nu!” Jag ler tillbaka och svarar jakande. Just då är mina ben dock väldigt stumma och jag pallar inte att öka än. Det gör jag ett par hundra meter senare, då jag försöker spurta ikapp en kille som är ca 50 meter framför. Jag hinner inte riktigt ikapp men det gör inget. Stoppar min Garmin strax efter mållinjen på 01.17.36. Hade velat ta det på under 1.15, men jag har trots allt knappt löptränat sedan Lidingö.

Tiden och medaljen. Varken sträcka eller år på medaljen - är det månne samma varje år?

Får medalj, vatten och saft. Kollar resultatskärmarna. De mätte nog från startskottet för min officiella tid blir 01.18.02. Vi gör ett försök att titta på prisutdelningen men börjar frysa och är hungriga så vi ger upp och går till bilen. Eller joggar till bilen egentligen, samtidigt som vi citerar rumpnissarna. Om någon hörde ett par joggande tjejer som sa ”Voffo gör di på detta viset?” upprepade gånger så var det vi.

Hade ju inte mitt pulsband (kanske lika bra) men min snittfart var 6.30 min/km, bästa fart var 4.07 och det var i spurten. Höjdstigningen var tydligen 91 m, låter lite tycker jag men Garmin är nog mer tillförlitligt än mina ben.

Summa summarum, på plussidan:

  • Naturen!
  • Människorna (medlöpare, funktionärer och påhejare).

Kan förbättras:

  • Charmkurs till vissa enstaka otrevliga funktionärer.
  • Dela upp starten, alt. tidtagning från startlinjen.
  • Något att äta efter målgång, typ banan.
  • Lite mindre utdragen prisutdelning.

Nu ska poängteras att sakerna på plussidan väger betydligt tyngre än de på minussidan. Alltså: Yddingeloppet rekommenderas!

Annonser
Det här inlägget postades i Löpning, Lopp. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Yddingeloppet 12 km

  1. mialena skriver:

    Fy för sura funktionärer! Bra fart trots alla backarna ju, och vilken utsikt från toan sen, den skulle man ha hemma!! 🙂

  2. Cath skriver:

    Ja, han hade en totalt nedvärderande attityd mot sin medarbetare, mycket märkligt. Varför är man funktionär om man inte verkar trivas med det? Eller så var de ovänner sedan gammalt.

  3. Mikael Björk skriver:

    Det var ett härligt lopp tycker jag. Men det är ju väl mycket att ha 900 löpare i en startgrupp. Och en liten banan hade varit gott. De får gärna dra upp avgiften något mot att det serveras en liten munsbit när man är i mål. Annars känns det föredömligt med god organisation och fin bana!

  4. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s