Lidingöloppet uncut

Plötsligt är de bara där. Loppdagarna. Så även med Lidingöloppet. Här kommer den långa versionen om uppladdning, lopp och återhämtning. Det är också berättelsen om upplevelsen, medlöparna och publiken.

Vägen dit

Det började lovande med att vårt flyg från Kastrup på fredagskvällen var 1,5 timme försenat, vilket resulterade i att sista middagen före loppet fick ätas på flygplatsen. Valet föll på ett italienskt ställe vid namn Prego, där pastan faktiskt var riktigt schysst. Det positiva med flygplansförseningen var att tiden för middag faktiskt blev bättre än vad den skulle blivit om vi hade ätit när vi kom fram. Det slank även ner en hälsosam juice och lite mindre hälsosam choklad som jag egentligen köpt till att ha efter loppet…

Eftersom jag skulle starta i grupp 7 kl 13.30 siktade jag på rejäl frukost kl 10. Havregrynsgröt med russin och fullkornspannkakor med banan blev det den här gången. Sedan var det bara att bege sig till Ropsten för vidare färd med gratisbussar till Lidingövallen.

Gratisbussar ja… Himla trevlig grej, men det var smått kaotiskt vid Ropsten. Bussarna var inte tillräckligt många för att löparna skulle känna sig trygga och säkra på att komma i tid. För varje buss som kom försökte minst två busslass med folk mosa sig in. Plötsligt kändes det som att resan ut skulle bli svårare än själva loppet.

Vi kom ändå på en buss ganska snart (femte bussen sedan vi kom dit ungefär) och förväntansfulla löpare stod packade som sillar. Eftersom jag hamnat längst fram fick jag nöjet att observera ansiktena på folk som såg oss. Det var häpnad, misstro och skratt som mötte bussen på vägen. Efter ett tag började det även imma igen och en man föreslog glatt att vi skulle sluta andas. Syrefattig buss = tveksam uppladdning. Ändå var stämningen på topp.

Väl framme är det nummerlappsuthämtning, chipfastsättning, väskinlämning och allmänna förberedelser. Köper även, för första gången i mitt liv, en liten förpackning kolhydratgel som jag tänkt använda sista milen. Jag hade även planer på att gå på toa, men då det är över 100 meter kö till bajamajorna beslutar jag mig för att hålla mig lite till. Jag vet ju att jag ändå kommer behöva gå minst en gång till innan start. Det är nästan lika lång kö vid starten men då är jag på plats så det är överkomligt.

Toakö

Toakö

Eftersom vädret otippat nog är soligt och ca 18 grader har jag tagit ett sista-minuten-beslut att köra kortärmat. Sammanstrålar kort med kollegan, som har LL som sista gren i Klassikern. Vi säger att vi ses i startfållan eftersom vi är i samma startgrupp, men vi ses aldrig där. Starten närmar sig, speakern pratar, folk gör mer eller mindre engagerade försök att följa med i uppvärmningen. Speakern berömmer killarna för att de är duktigare på gympa nu än på 70-talet. I mitt stilla sinne undrar jag hur illa det var på 70-talet.

Lite, lite kissenödig är jag också, men eftersom det, till skillnad från vid halvmaran, inte finns bajamajor i startfållan, intalar jag mig själv att det kommer gå över.

Första milen

Pang! Startskottet! Jag har bestämt mig för att inte ryckas med och springa för fort i början. Pulsen är hög som den är bara av adrenalinet. Springer 200 meter och möts plötsligt av en hel lerbassäng. Vissa av oss sticker av åt vänster och hamnar bland en massa snår. Hm, hur genomtänkt var det där? Vi trasslar oss igenom och vidare ändå.

Men vad i… jag har en sten i skon! Den hoppar omkring och stör, var kom den i från? Eftersom den är ganska liten bestämmer jag mig för att inte stanna och försöka tömma skon. Den får snällt försöka hålla sig i någon kant där foten inte ligger emot.

Benen joggar men pulsen rusar. Suck, denna tävlingspuls. Som mest är den uppe på 191 och då är jag ändå inte så fasligt ansträngd, även om jag känner att jag inte kan springa så länge då. Benen blir helt enkelt lite segare när pulsen är högre, även om jag inte utvecklat mjölksyra än. Jag fokuserar på att andas lugnt och låtsas att jag bara är ute på en joggingrunda. Det råkar bara vara sjukt många andra som är ute på samma runda.

Jag har på förhand bestämt att lägga mig på ca 6:30-tempo den första milen, för att sedan öka den andra om jag känner att jag har mycket krafter. Bara jag har krafter kvar till den sista milen också, den ska ju vara den värsta. Efter att ha hört massor av olika tips har jag även tänkt mig att gå uppför inte bara Abborrbacken, utan ganska många fler backar. Jag har ju begränsad backträning i bagaget och är närmast livrädd för mjölksyra eftersom jag tror att det kommer hindra min fortsatta framfart.

Första milen är jag hyfsat pigg större delen av vägen. Saktar in eller går i ett par uppförsbackar men tar ofta igen det i nerförsbackarna där jag har ett bra flyt. Vid Lidingö kyrka, efter 7-8 km, står Hjulben och hejar. Där är en lång öppen sträcka med massor av folk och som den poser man ändå är försöker man öka på lite lagom.

Även om första milen inte är så extremt kuperad är där ändå några backar. Uppför tar jag det lugnt, nerför glider jag på så gott det går i trängseln. En nära-ögat-incident har jag, förvånande nog, på flack mark vid en vätskekontroll. Där är stora stenar och jag lyckas trampa snett med högerfoten. Haltar några steg men fortsätter snart utan känningar. Efter ca 50 minuter börjar pulsen ligga stabilt på någonstans under 180 och jag är vid gott mod.

Vid vätskekontrollen strax innan en mil är avklarad frågar en kille mig hur långt vi sprungit. Jag pekar på min Garmin och säger att vi snart kommit en mil. ”Hoppas det!” svarar han glatt. Strax därefter springer han om mig.

1.06.07 går första milen på, vilket innebär något lägre snitthastighet än jag tänkt mig. Stenen är fortfarande i skon och kissenödigheten har inte gått över. Ändå är jag förvissad om att klara det hela på under 3.30.

Andra milen

Mil nummer två visar sig vara mer kuperad än jag trott. På banprofilen såg det ut att vara mest nedåt, men riktigt så upplever jag det inte. Ändå njuter jag av löpningen. Det är nästan konstant god stämning och publiken är toppen. Ja, det står ju inte så mycket folk ute i skogen, men när man korsar en väg tjoas det, och folk ropar glatt från sina balkonger och uteplatser. De dedikerade har tagit med sig koklockor och annat att göra ljud med. Någon har en gris som grymtar när man klämmer på den. En låtsasgris då förstås.

Det är klart att det stör ibland när man inte kan hålla sitt flyt i exempelvis nerförsbackarna eftersom det är alldeles för mycket folk men jag känner mig lite för icke-elit för att ropa ”håll till höger” då. Det kommer bara sluta med att de jag sprungit om nerför senare svär över att jag går i en uppförsbacke.

Alla är inte lika tålmodiga. Vid en trång sektor där samtliga tvingas gå kommer en hetsig man med finsk eller finlandssvensk brytning. Han skriker argt åt alla som är i vägen och försöker mosa sig förbi. När det inte går skriker han ”Saaaatan!” så att jag och en kille till tittar på varandra och håller tillbaka ett skratt. Startar man sent får  man nog bara gilla läget.

Precis i en uppförsbacke där jag valt att gå knackar någon plötsligt mig på axeln. Det är kollegan. ”Kom igen nu då!” ropar hon och jag hakar på. Men pulsen vill annat och jag saktar ner igen. Bättre att inte stressa och ta det i mitt eget tempo. Sista milen, då jävlar!

Det är inte så lerigt som jag hört innan loppet. Vissa gånger får man bromsa in rejält och springa ut i skogen om man inte vill bli totalt nergeggad om fötterna, men det kunde vara klart värre. Något som påverkar mig mer är att vädret som gällde vid starten inte höll i sig in på den andra milen. Istället har det blivit molnigt och det känns som det bara är 10 grader. Har man hunnit börja svettas innan kan det då bli ganska kallt.

Vad gäller kissenödigheten är den ständigt ökande. Många killar och några tjejer går och uträttar behoven i skogen, men för mig finns det inte riktigt på kartan. Jag måste i så fall hitta en riktigt skymd plats (så pryd är jag på den punkten) och riktigt så tätt är det inte mellan träden.

Det kommer ingen mellantid vid exakt 20 km, utan vid 20,2. Här kan konstateras att 10,2 km nu har tagit mig 01.16.17. Den sista milen ska alltså gå på ca 1 timme och 7 minuter för att jag ska komma under min gräns. Detta är dock ingen ekvation som är omöjlig i mitt huvud – jag ska bara gå i Aborrbacken och Karins backe (som många säger är värre) men i övrigt ska jag springa!

Sista milen

Strax innan 20 km drar jag fram min kolhydratgel. Jag öppnar den och håller den i handen medan jag spanar efter en vätskestation. Jag har nämligen fått tipset att ta den med vatten för att den är söt och klibbig. Innan jag hittar vätskestationen får jag en liten extra kick av att Hjulben står och hejar igen. Jag vinkar glatt med gelen i högsta hugg. Börjar smånalla på den då jag tror att jag missat vätskestationen, men så är den där äntligen. Tur det, för gelen var verkligen sliskig.

Jag inser snart att jag kommer gå i betydligt fler backar än två. Skillnaden mot de två första milen är att när jag nu ser hur andra börjar gå känner jag också att jag vill gå. Och i backarna ger jag efter… Många går uppför och det är så mycket lättare att sälla sig i ledet än att knixa sig förbi. Vid ett sådant tillfälle hör jag plötsligt ”Kom igen, tjejen!” och ser mig om. Det är en annan tjej som är på väg om. Jag svarar något och hon säger ”Häng på mig!”, vilket jag gör. Tack hurtiga okända tjej! Då kommer även en nerförsbacke och det finns utrymme så jag drar ifrån. I nästa uppförsbacke springer hon dock om igen, men det var en bra puff jag fick.

Längs med spåret ser man fler och fler som ligger och blir knådade av sjukgymnaster. Själv har jag lyckats undgå sträckningar eller kramp men det har varit riktigt nära, så ett par gånger har jag stannat till och stretchat vaderna som knutit sig ordentligt.

Konstant letar jag efter skylten som ska tala om för mig att jag kommit till Abborrbacken. Så kommer den ”äntligen”. Den mytomspunna backen, ja den ser ganska brant ut. Samtliga omkring mig börjar gå och jag skrattar nästan när jag ser mig omkring och endast ser gående personer så långt ögat når. Några kommer och joggar sig genom massan, men det är bara en handfull på hela vägen. Och backen är längre än man först tror.

Väl uppe börjar jag öka tempot igen, men där är skylten som meddelar att det är 5 km kvar och jag har sprungit i 2.59.24. Då inser jag att det inte finns en chans att jag klarar det på under 3.30. De sista 5 kommer jag inte klara på en halvtimme med den kuperingen och ben som är tunga efter 25 km. Lika bra att ta det lugnt och inte bli en av dem som ligger och tas om hand av sjukvårdare (eller sjukgymnaster för den delen). Dessutom känns det som att jag ska kissa på mig. Så det blir någon slags långsam intervallöpning den sista biten. Jag blir mer omsprungen än springer om. Med viss möda kommer jag exempelvis förbi en senior manlig löpare med haltande löpstil.

När jag kommer ut ur skogen och ser målet börjar jag öka. Då står Hjulben där igen och hejar. Jag ökar ytterligare och springer om de flesta men blir omsprungen av 2-3 killar. Jag ler nästan hela vägen och väl över mållinjen är benen som lagom kokt pasta. Tiden blev 03.38.58 och det får väl ändå betraktas som okej och medaljen blir den största i samlingen.

LL 2010 resultat

Resultatet

Medalj

Medalj och sluttid

Efter målgång

När jag böjer mig ner för att lossa chippet säger en kille i färd med detsamma att han haft tre huggormar i benen de sista kilometrarna. I mitt trötta huvud tar jag honom först bokstavligen, innan jag fattar att han menar det bildligt talat. Skrattar åt mig själv och går mot borden där det står dryck och annat. Sveper två glas cola, två glas vatten, trycker i mig en halv torr bulle och lite banan.

En kille kommer fram till funktionärerna och frågar efter en bar. De blir förvirrade och säger att det finns cola här. ”Nej, energy bars! Det står att det ska finnas energy bars! Var är de?!” Han har höjt rösten och låter närmast desperat. Funktionärerna känner inte till några energy bars och försöker förklara detta för honom, men han är inte nöjd.

Segar mig vidare och börjar frysa. Mer och mer fryser jag, huttrar och skakar. Det hjälper inte att jag byter lite kläder. Som tur är har Hjulben haft kontakt med Pappa som tänkt komma och hämta oss med bil. Det tar ett tag att hitta honom i kaoset, men när vi tittar på busskön känns 30 minuter som ingenting. Ändå fryser jag så jag skakar.

Hemfärd, skön dusch och ombyte. Väger mig och noterar att trots att jag hällt i mig allt jag kommit över efter loppet väger jag ändå ca 1,3 kg mindre än vad jag gjort på morgonen. Detta avhjälps med mastodontmiddag på restaurang. För det är jag värd…

Så hur såg det ut enligt Garmin?

Nivåskillnaderna enligt Garmin

Så här inkonsekvent var min hastighet

 

Och pulsen var såhär hög

 I efterhand

Visst har jag träningsvärk i låren dagen efter, men det är inte i närheten av vad jag hade efter maran. Redan måndag morgon går jag på ett spinningpass utan större problem. Visst är hastigheten och dynamiken lite lägre än normalt men det är inte så jag behöver skämmas där på morgonkvisten.

När jag fick höra att jag slagit ett par manliga kollegors fjolårstid med tio minuter kändes min tid genast mycket bättre. Helt värdelös är jag inte, för de är inte otränade killar. Om jag blir bättre på att träna intervaller och backar ska jag nog lära mig hantera mjölksyra också, och slippa ta det så himla lugnt för att jag inte vet hur min kropp tar det.

För det var inte sista gången jag sprang Lidingöloppet.

Annonser
Det här inlägget postades i En Svensk Klassiker, Löpning, Lopp. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Lidingöloppet uncut

  1. Johanna skriver:

    Bra kämpat!! Kul att läsa din beskrivning av loppet, det är nästan så jag blir lite sugen på att testa själv. 🙂

  2. Hjulben skriver:

    Tror lätt du kan kapa 5-10% av den tiden till nästa gång!

  3. Mathias skriver:

    Bra kämpat!

    Känns som att det är problematiskt att genomföra backträning i Malmö. Kan just nu inte komma på en enda backe värt namnet.

    • Peter skriver:

      Mathias, Du har en kort men ganska brant backa i skogen efter 3-4 km i Bulltofta och sedan har du efter 2 km i Bokskogen. I Pildammarna finns också möjlighet till viss backträning om än kortare distanser.

      Jag är anmäld till LL och det här kommer bli spännande!

  4. Cath skriver:

    Johanna – Blir du? Vad kul, jag tyckte nästan jag lät lite negativ med tjatet om sten i skon och kissenödighet osv, men det var verkligen en skön upplevelse ändå!

    Hjulben – Ja, illa vore det annars. Jag vill, jag kan, jag ska 🙂

    Mathias – Tack! Det finns ju några kullar typ i Kroksbäck… Annars får man ta sig till Bokskogen eller Skrylle. Eller Lund har ju backar också.

  5. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

  6. Ping: September är bokat! | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s