Den halva maran

11 september. Dagen var kommen för mitt livs första halvmara. Efter måttligt mycket löpt på semestern toppat med lite vältajmad sjukdom och dålig sömn hade jag inte superhöga förväntningar på mig själv, men jag hade åtminstone kolhydratladdat.

Trots begränsad dagsform bestämde jag mig för att försöka hänga på 2-timmarsfarthållarna. Nästan direkt efter start åkte pulsen upp på ca 186 slag, men benen kändes bra och andfådd var jag inte.  Eftersom jag inte ville sakta ner tänkte jag att pulsen förmodligen berodde på tävlingsnerverna och att den skulle gå ner. Det verkade den tyvärr inte vilja göra så jag drog gradvis ner på tempot och sackade efter farthållarna. Att det skulle bli ett tufft lopp insåg jag snabbt då jag redan efter ett par kilometer  kände en viss kroppslig trötthet. Men så länge jag inte blev omsprungen av 2:15-farthållarna så skulle det vara lugnt…

Varje gång någon tjoar sneglar man ditåt. Inte för att man tror att det är en själv de tjoar på utan för att… ja, de drar till sig uppmärksamhet helt enkelt. Efter ca 3,5 km, när jag puffade på uppför Dalagatan, reagerade jag dock på något tjoande och upptäckte att det faktiskt var mig de vinkade till. Pappa, M & S stod och viftade frenetiskt. Det är lustigt vad snabbt man får en energikick av lite support! Jag sträckte på mig, förlängde benen och gled över Barnhusbron. Inte så långt efter hörde jag hur ett barn ropade till någon i närheten: ”Heja pappa, du kommer VINNA!” Yes, yes, positivt tänkande for the win!

De första fem kilometrarna höll jag åtminstone lite tempo och passerade 5 km vid 29:44, alltså med en snittfart på 5:57. Nästa 5 gick lite långsammare och jag passerade milen vid 01:02:10. Just då hade jag energi och tyckte att det här skulle jag nog klara på inte så mycket över 2 timmar. Ack, som jag bedrog mig.

Vid det här laget hade pulsen gått ner till strax under 180 och det kändes lite tryggare. Benen var förvisso trötta men det kändes som att jag hade en del att ge ändå. Exakt var vändningen egentligen kom vet jag inte, men det blev allt svårare att hålla tempo i benen. Jag fick nästan piska fram mig själv. När jag på Norr Mälarstrand (efter drygt 10 km) blev omsprungen av 2 timmars-farthållarna för startgruppen efter mig försökte jag hänga på dem men den farten ville benen inte hålla många sekunder.

Ungefär där började loppet övergå i någon slags sightseeing/minnesrunda och jag tänkte mer på vad som hände omkring mig än hur snabbt jag sprang. Vid Stadshuset tänkte jag på när M & M gifte sig. Strax därefter sa någon i publiken att ”de springer ju inte snabbt nu, alltså”. Nej, tänkte jag, men vi springer åtminstone långt!

Passerade Centralbron och Vasabron och mindes dramatiska ögonblick. Vid Slussen fick Garmin problem med hastighetsmätningen. På Södermälarstrand, efter ca 14 km, var det istället jag som fick problem med hastigheten. Gainomax delade ut små energy bars som jag glatt stoppade i mig. Jättegoda men jag kunde knappt svälja eftersom jag var torr i munnen. Med igenklistrad mun gick jag något hundratal meter till nästa vätskestation.

Någonstans, jag minns inte var, försökte en kvinna med cykel korsa spåret. Det lyckades hon pricka in så att hon tog sats och sprang ut precis när jag kom, så att jag fick hoppa undan i rena förskräckelsen. Upprörda röster hördes runt omkring. Själv orkade jag inte bli sur, utan sprang bara vidare.

Under stora delar höll jag ganska jämna ”steg” med en kille i rullstol. Han rullade förbi i nerförsbackarna och jag sprang förklarligt nog förbi i uppförsbackarna. Imponerande. Hans armar var nog större än långdistanslöparnas lår.

Efter ca 15 km kom 2:15-farthållarna från min startgrupp ifatt mig. Jäklar, nu gällde det att inte sacka mer! Jag hakade på dem ett tag men tappade dem vid ca 16 km. Inte ens under 2:15 skulle jag klara. I uppförsbacken efter Tantolunden började jag gå, och det var jag inte ensam om. Men någonstans mitt i fick jag en smått förtvivlad blick av en kvinna i publiken som nästan vädjade ”Nej, inte gå, jogga! Det är flera som går, kom igen!” Påhejad tog jag upp joggandet igen. Strax därefter ropar tjejen framför mig till och hoppar åt sidan. Anledningen: En död råtta. Den ser ut som att den dött mitt i ett språng, som om den fått en plötslig hjärtattack. Jag rundar råttan och fortsätter minnesrundan.

Vid Mariatorget minns jag när jag sommarjobbade på ett äldreboende där och vi tog ut de gamla i parken. Jag spejar lite för att se om de är ute och tar luft idag men ser ingen. Så ska man uppför puckeln och när flera andra börjar gå gör jag det också. Det är ju så enkelt…

På Skeppsbron passerar jag en tjej som kollapsat och tas om hand av sjukvårdare. Stackare. Jag påminns om att det är bättre att ta det lugnt än att bryta. Är man inte elit känns det viktigare att komma runt med hälsan i behåll än att stupa i försöket att göra en bra tid. Ändå spurtar jag den sista biten i mål. Ingen får passera mig på upploppet! Det gör ändå en långhårig kille med annorlunda löpsteg, en sjujäkla fart har han! Publiken hurrar och jag låtsas att det är åt mig.

Jag går i mål på blygsamma 02:17:55 och känner mig missnöjd. Går bort och kollar massagetältet men där är lång kö som jag inte hinner stå i. Stretchar istället ultrasnabbt innan jag skyndar hem. Väl hemma inser jag att jag glömt lämna tillbaka chipet. Typiskt! Har inte tid att lösa det då utan får skicka in det senare.

I siffror:
Medeltempo: 6:28
Bästa tempo: 2:57
(måste varit när klockan fick spel vid Slussen eller under Essingeleden – det egentliga bästa tempot var ca en minut mer)
Medelpuls: 180
Maxpuls: 188

I efterhand, när jag fått höra om min kollegas kollaps, försonas jag med min sluttid. Men en dålig tid blir det trots allt enklare att persa! Och nästa gång har jag bättre koll på hur jag ska disponera sträckan.

Annonser
Det här inlägget postades i Löpning, Lopp. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Den halva maran

  1. Pernilla skriver:

    Grattis! Fin tid grejade Du med! 🙂
    Vi kanske inte sprang fort.. Men vi sprang!! 🙂 Och lååååångt 🙂
    Hoppas kollegan har återhämtat sig nu..
    Sträck på Dig och var stolt över DIn fina prestation!
    Ha en bra dag!

  2. Cath skriver:

    Tack! Kollegan är tillbaka och mår fysiskt bra, men det var ju en omtumlande upplevelse.

    Och jag försöker tänka som veteranen på Båstad Marathon sa, att oavsett hur det går är man ju före alla dem som inte ställde upp… Till exempel de där som kommenterar hastigheten 😉

  3. mialena skriver:

    Men jag tycker du var duktig! Tiden är inte helt pjåkig ju, och du kan ju alltid slå den vid tillfälle. Nu vet du ju hur långt det är, så att säga 🙂

    Bra kommentar av Båstadveteranen, den ska jag komma ihåg på Lidingö!!

  4. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

  5. Ping: Halvmaran: Över förväntan! | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s