Att pressa sig

Det finns ett halvfärdigt inlägg om lördagens halvmara som jag ska färdigställa snart, men fokus hamnade för tillfället på något annat.

Dagen efter halvmaran i Stockholm, sprang flera av mina kollegor halvmara i Köpenhamn. En av dessa är min närmaste kollega. Eftersom jag vet hur han är med tävlingsinstinkt och jag har sett hur han tar ut sig bara när han tränar, sa jag i fredags att han inte fick ta ut sig för mycket på halvmaran. Detta delvis mot bakgrunden att en 33-årig kille på en annan avdelning avled efter en löptur härom veckan.

När jag kom till jobbet idag var han (kollegan) inte här. Efter en stund upplyste en annan kollega mig om att han inte skulle komma. Han hade nämligen gjort just det – tagit ut sig. Efter att ha spurtat om den andre kollegan på upploppet hade han varit helt borta och legat med dropp i två timmar. Jag skrev genast ett SMS att han skulle krya på sig och ta hand om sig. Han tackade och sa att han visst hade lärt sig läxan nu.

En bra tid i all ära, men ibland är det faktiskt inte värt det.

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar, Löpning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s