Vilse i bokskogen

Igår efter jobbet var det alltså dags för mitt första besök i den skånska bokskogen. Det är en vacker plats, jag rekommenderar ett besök! Nästa gång kanske jag tar med kameran.

Eftersom kollegan varit förkyld med hosta som fortfarande hängde i lite och jag hade min mage, var avtalet att köra lugnt i 10 km. Slingan bjuder på en del backar och de låter inte vänta på sig. Den första kommer innan man (åtminstone jag igår) ens är i närheten av uppvärmd. Bra Lidingö-träning, synd att jag inte kommit dit tidigare.

Det känns ändå ganska bra först, men efter bara ett par kilometer kommer magen igång. Tendenser till löparmage i kombination med sviterna efter magsjuka är kanske inte någon vinnarkombo direkt. Jag biter dock ihop och försöker springa men måste snart gå. Jag är ju inte ”Bajsmannen”. Satsar på lite fartlek som det passar magen men efter drygt 5 km får det sonika bli en avstickare ut i skogen. Kollegan har vid det laget troligtvis hunnit ganska långt före men jag får ny energi och pinnar på.

Bokskogen är lite knepig på så vis att det inte alltid är supertydligt vart man ska springa. Skyltarna är ganska små och ibland otydliga. Ibland står ingen utmärkning förrän man redan svängt. Springer man där för första gången kan man alltså bli lite tveksam. Särskilt en septemberkväll i skymningen, då man dessutom gärna vill ut ur skogen innan allt läskigt som finns i ens fantasi dyker upp. Vid ett par tillfällen stannar jag alltså upp, snurrar runt, vänder om ett par meter och liknande. Trots att jag ibland springer lite i min egen värld har jag ändå kommit rätt.

Mot slutet, när det ska vara ungefär en kilometer kvar, kommer man ut på ett kulligt fält. Jag ser ingen kilometermarkering men förtrollas när jag kommer upp på kullen och omges av skymningsljus och älvdans. Efter att ha betraktat naturens underverk några sekunder bestämmer jag mig för att jag är på rätt väg och springer vidare. Det visar sig stämma. Snart följer jag markeringar i skogen igen. Jag hör även någon som ropar, förmodligen på en hund, men i min fantasi blir det skogsväsen som försöker locka människor i fördärvet. Typ ”De Underjordiska” i Ronja Rövardotter.

Sedan är plötsligt slingan slut, det står ”Mål”. Men det är inte där vi startade så jag springer vidare på stigen och springer förbi de som ropat på en hund och plötsligt är jag ikapp kollegan. Hon har lyckats springa lite mer vilse än mig och är totalt förvirrad. Nu har vi dock koll och går mot parkeringen.

I siffror gick det såhär:
Distans: 10,15 km
Höjdstigning: 105 m
Tid: 01.11.34
Medeltempo: 07:03
Maxfart: 03:54
Medelpuls: 180
Maxpuls: 195

Ett ganska hattigt pass, men det är ändå första dagen jag kunnat äta någorlunda efter sjukan så det får vara så. Idag är jag återigen sugen på saker så nu är jag väl nästan återställd. Det blir bara ett kortare pass innan halvmaran på lördag, i övrigt vila. Och situps, förstås!

Annonser
Det här inlägget postades i Löpning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vilse i bokskogen

  1. Hjulben skriver:

    I min (bristande?) fantasi finns bara stenar och stockar som man kan snava över när det blir mörkt. Kan vara nog så illa i och för sig…

    Hur som helst är skogsträning en himla skön omväxling när man är van att springa på asfalt!

  2. Jossan skriver:

    Vad härligt att springa i bokskogen, vilken tur att ni hittade ut igen 🙂

  3. Cath skriver:

    Kostas – Äsch, de ser du om du ätit tillräckligt med morötter 😉

    Jossan – Ja, jättehärligt! Och egentligen är den ju inte stor nog att gå helt vilse i, man kan bara bli lite nojig när det är mörkt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s