Adrenalinet och tjuven

Hostan tycks aldrig vilja försvinna, men det spritter i benen. Den ofrivilliga vilan ledde till att jag har känningar i låren av nedanstående händelse.


I lördags satt vi sju personer på en uteservering i Kungsträdgården i Stockholm och åt lunch. Vi satt precis i ett hörn som bildades av en häck och ett rep.

Vi har precis ätit upp och sitter och pratar, då häcken bakom oss skakar till av att en kille rundar ”vårt” hörn med noll marginal i hög fart. Han springer med en ryggsäck och jacka i högsta hugg och vi reagerar allihop. När han hunnit ca 7 meter förbi oss tittar han snabbt bakåt – ett tydligt tecken på att han förföljs. Snabbt reser jag mig upp och tittar åt andra hållet. Där kommer en man med kinesiskt utseende och kamera runt halsen flåsande. Jag hinner knappt tänka, men den första misstanken har snabbt förvandlats till slutsatsen att den förste är en tjuv och den andre är offret. Jag tränger mig ut genom häcken och sätter efter tjuven. Dock har han vid det laget nästan hunnit till nästa hörn, en glasskiosk som han rundar lika snävt som det förra. När jag också är framme vid hörnet möts jag av ett Hamngatan fyllt med lördagsflanörer. Tjuven syns inte till i myllret. Fasen!

Jag stannar och inväntar den desperate turisten och förklarar att det nog tyvärr är kört. Stackaren är helt slut och alldeles skakig och får anstränga sig för att tänka efter vad han hade i väskan. Lyckligtvis inga värdesaker, men bland annat sina guide-böcker, så nu vet han inte vart han ska ta vägen.

Det har hunnit samlas en del folk omkring oss, en del har också sett mannen som sprang uppför Hamngatan. Alla pratar halvt i mun på varandra. Den bestulna mannen är smått förtvivlad, eftersom han hade ställt ifrån sig sina saker tillfälligt i tron att Sverige var säkert. Det enda vi kan göra är att beklaga och hänvisa honom till turistinformationen för nya kartor.

Och vad gör man? Polisanmäla är knappast lönt, det blir bara till statistik. Jag grämer mig att jag inte tog beslutet att springa efter lite snabbare, men man är väl så totalt oförberedd på sådana situationer. Ingen annan tog ju upp jakten heller. Varför? För att man inte kopplar tillräckligt snabbt, inte vågar eller inte riktigt bryr sig?

Med pågående löparboom borde någon ha kunnat hinna ifatt honom.

Annonser
Det här inlägget postades i Funderingar, Löpning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Adrenalinet och tjuven

  1. Kostas skriver:

    Klurigt när allt händer så snabbt, i det här fallet tror jag folk knappt hinner reagera förrän tjuven är långt borta. Det är ju bara synd att man inte kan lämna sina ägodelar obevakade så mycket som en sekund utan att det finns risk att bli av med dem.

  2. Cath skriver:

    Förmodligen är det så. Hade jag bara varit någon sekund snabbare i reaktionen hade jag kanske hunnit. Men hur hade jag gjort när jag kommit ifatt honom?

  3. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s