Vansbro

Söndagen den 11 juli var det dags för Vansbrosimningen. Jag skulle köra upp med en kollega och hennes kompis som båda håller på med Klassikern. Rykten gjorde gällande att det skulle ta 9 timmar att köra från Malmö så vi skulle starta klockan 3 på morgonen(!).. Gick således och la mig kl 21.30 men kunde inte sova. Alldeles för tidigt, fortfarande ljust och dessutom fasligt varmt. När jag väl somnade dröjde det heller inte länge innan jag vaknade igen. Då tog det tid att somna om, och jag vaknade på nytt alltför snart igen. Sådär höll det på till klockan ringde kl 02.30. Upp, duscha, borsta tänder, få med det sista med matsäck från kylen och så iväg. Hade känningar i halsen men räknade kallt med att det skulle försvinna under dagen.

Kollegan körde första sträckan upp till Jönköping (vi valde den vägen framför att köra via Göteborg, som varit på tal innan). Jag lyckades sova max en timme. Vi stannade på en mack utanför Jönköping och det var nästan magiskt i morgonstiltjen. Klockan var väl 06 och på en stor parkering stod utspridda lastbilar med fördragna gardiner. Ingenting rörde sig utom vi och någon enstaka fågel.

Chaufförbyte till kollegans kompis. Upp mot Skövde, sedan Mariestad. Efter Mariestad, mot Kristinehamn, blev kompisen hungrig och jag tog över. De andra två sov och jag blev själv ganska trött av landsvägskörningen men det blev bättre varje gång man lyckades köra om en koloss eller långsamkörare. Tre mil från Vansbro gick dock ögonen i kors och kollegan tog över och körde sista biten.

Vi var framme innan kl 10, och man kan konstatera att det inte var nödvändigt att köra kl 03 i och med att vår starttid var kl 14.15. Synd att ha gått upp onödigt tidigt men vi kunde åtminstone glädja oss åt att hemresan förmodligen skulle ta kortare tid.

I Vansbro rådde feststämning. Vi hamnade direkt i samspråk med ett par som kom direkt efter oss och därmed parkerade bredvid. De var lika mycket noviser som vi, lika glada, men kanske aningen piggare.

Med gott om tid begav oss vi mot tältet för att hämta ut startkit. Fräsiga knallorange badmössor hade vi tilldelats.

Första start, med eliten, gick kl 11.00, så vi beslutade att vi hade tid att se målgången innan vi gick och åt lunch för att sedan bege oss till starten. När jag står där och vaktar väskor medan de andra två letar toa hör jag plötsligt någon säga mitt namn. Där, alldeles bredvid mig i publiken står en universitetskompis från Linköping! Lustigt, andra idrottsevenemanget i rad som jag otippat träffar någon jag känner. Hon skulle dock inte simma, utan var bara där för att titta med sin mamma och syster.

Jag noterade också att utomhussimning inte är den ultimata publiksporten. Kommentatorerna hävdade att de var på väg men vi såg ingenting där vi trängdes längs med kanten. Bara ett par båtar. Pluggkompisen sa efter en stund att hon såg ”lite plask” men det tog ett bra tag och några skutt innan jag också såg en skymt av plaskandet. Kommentatorerna hade ungefärlig koll på vem som var vem men de flesta i publiken hade ingen aning, och såg inte ens ”lite plask”. Först när de var tio meter från oss kunde i princip alla få en uppfattning om hur det såg ut. Då, när det blivit mycket plask av det hela.

Efter elitens målgång åt vi dagens pasta i ett mattält och knatade sedan bort till starten med våra påsar. Varmt, soligt och mycket folk. Glatt, men det kändes faktiskt som att vi gick ganska långt – och det var ändå raka vägen. Vattenvägen var längre…

Startområdet visade sig vara måttligt hängvänligt och med 1,5 timma till det var dags för vår startgrupp hade vi inte mycket annat att göra än att sitta i solen och dricka vatten. Så det gjorde vi. Och pratade med folk.

Man hörde även uppladdning och start för varje startgrupp. Samma procedur om och om igen. Först en spellista på två låtar: Gyllene Tiders ”Sommartider” och ”Let’s twist again”, kanske med Chubby Checker, eller om det var en cover. Till dessa två värmde kommande startgrupp upp. Sedan ner i vattnet och konferencieren ställde alltid samma två frågor: ”Hur många simmar Vansbro för första gången?” och sedan ”Hur många simmar Vansbro för sista gången?”. Sedan en käck melodislinga och start. När man sitter och hör samma procedur sex gånger börjar man känna för en kreativ injektion. Vattnet hann vi dricka upp och först när huvudvärken smugit sig på hittar vi en vattentank med tillhörande kö. Då är det dock bara 20 minuter till det är dags för oss och jag hinner inte dricka bort huvudvärken. Denna förstärks dessutom av att simmössan är sjukt tight men skam den som ger sig. Kanske att svalkan i vattnet får den att ge med sig?

Uppvärmning och så ner mot vattnet. Hoppar i och det känns KALLT jämfört med luften och värmen i våtdräkten. Trampar vatten under bron och snart går starten. Pirrigt! Nu ska det ske!

Starten går och hundratals knallorange simmössor plaskar iväg. Jag separeras ganska snart från de andra två men kör på i mitt tempo. Tar det lugnt men det känns bra och jag passerar andra utan att anstränga mig. Så hör jag en vissling vid kanten till höger och någon pekar snett neråt. Upp stapplar en man som ser fullständigt svimfärdig ut. Stackarn, som måste bryta direkt efter start. Förmodligen vätskebrist eller så… Medan jag simmande iakttar händelseförloppet simmar någon in i mig. Jag viker undan men är plötsligt i en trång klunga. Hamnar lite under vattnet utanför min rytm, mitt i ett andetag. Hosta! Och mer hosta. Jag tappar min fina rytm och det känns som att jag ska hosta upp lungorna. Simmar på, men rosslar och hostar. Blir trött ganska snabbt men kör på ändå. Nu har jag gått upp kl halv tre på natten och kört jäkligt länge och då ska jag banne mig klara av det här för den där resan vill jag inte göra om!

Simma, hosta, rossla. Simmar på rygg för att vila lite. Försöker andas lugnt och halvsluter ögonen och vill tänka bort huvudvärken. Då simmar någon in i mig så jag får en kallsup till. Över på magen igen. Sådär håller det på. Säkerhetspersonalen i båtarna jag passerar frågar hur det går och jag försäkrar hela tiden att det går bra. Förmodligen en ganska uppenbar vit lögn med tanke på min hosta, men så länge jag svarar får jag vara ifred.

När jag kommit till 1500 meter är jag redan ganska trött. Hostan gör att jag simmar långsammare, vilket leder till att jag blir kallare, vilket i sin tur leder till ännu långsammare framfart. Nästa startgrupp, i rosa mössor, har börjat passera. Men har jag kommit halvvägs ska jag väl klara hela också.

När det efter 2000 meter är dags att vända upp i Västerdalälven och simma motströms är jag beredd på att närmast komma baklänges. Huvudvärken har tilltagit och hostan likaså. Men jag kommer faktiskt framåt, om än långsammare. När jag måste anstränga mig mer rosslar jag dock än värre och jag väljer faktiskt efter knappt 100 meter att ta tag i bryggan och vila lite. Någon kommer fram och ger mig lite vatten och frågar om jag inte ska komma upp men nej. Snart fortsätter jag igen.

Jag tar sikte på nästa boj och bestämmer att när jag passerat den får jag vila igen. Sagt och gjort. Den strategin anammar jag under hela resterande sträcka. Någon värmer mina händer, en annan övertalar mig att skölja mina igenimmade simglasögon, en tredje ger mig lite blåbärssoppa. Allt uppfattar jag halvt i en dimma. På hela vägen får jag peppande ord och många frågar om det går bra, om jag är trött, säger att jag ska simma längs kanten så att folk som vill simma om gör det på yttersidan. Det hjälper dock inte, folk tränger sig förbi även på insidan och jag blir upprepade gånger klämd mellan andra simmare. Jag ursäktar mig av någon anledning, skäms för att jag är i vägen. Svarar artigt på personalens frågor, trots att jag blir väldigt trött av att prata. Jag vill ju inte riskera att de drar upp mig.

Målet skymtar, kommer närmare, blir större och till slut är jag där. Efter 1 timme och 53 minuter. Kommer fram och dunkar handen på avsedd plats för tidmätning men får inget pip. Går upp och får göra det på nytt på bryggan. Shit, jag klarade det!

Stapplar närmast fram till medaljutdelarna och sedan vidare för att hämta upp min klädpåse. Den är sist kvar i min startgrupp och det står någon där. Fokuserad på påsen tar jag mig fram till den och tjejen som står där frågar hur det är. Först då inser jag att det är en av mina resvänner, kollegans kompis. Jag kan inte få mycket vettigt ur mig, står bara framåtlutad och hostar så jag nästan tror att jag ska spy. Hon berättar att kollegan är och letar i sjuktälten. Hon kommer tillbaka strax därpå och vi tar oss gemensamt till duscharna som är belägna under öppen himmel bakom skyddande presenningar. Framför allt är de ljuvligt varma och efter en stund slutar jag skaka.

På väg ut från duschområdet kommer plötsligt en kraftig vind som verkar vilja ta hela presenningarna med sig. Vi hukar och skyndar ut och då öppnar sig himlen… Ett massivt regnfall får alla att tränga ihop sig under de tak som finns kring målområdet. Infotält, mattält, toaletterna, överallt trängs folk. Så även vi.

När det lättar lite skyndar vi till bilen och åker iväg. Jag rosslar och hostar fortfarande men slocknar nästan omedelbart. Vaknar emellanåt och ser regnet. Är även vaken när vi stannar och äter, men sedan somnar jag igen. Ibland när jag vaknar försöker jag erbjuda mig att köra om de blir trötta men snart sover jag på nytt.

Framåt två på natten är jag hemma och har inte kört en enda bit av hemvägen. Jag har lite dåligt samvete för det.

Morgonen efter kan jag fortfarande inte ta djupa andetag utan att börja hosta. Först tredje dagen fungerar lungorna normalt igen.

Vad har vi då lärt oss?
1. Simma inte för lugnt, då blir du nedkyld.
2. Ursäkta dig inte när det är trångt i vattnet, det gör ingen annan. Du blir bara trött av det.
3. Framför allt: Andas inte vatten!

Klassikern har börjat, men det alla säger är det allra lättaste blev en pärs för mig. Förvisso mest på grund av otur, och jag har faktiskt, såhär några dagar senare, börjat känna att jag kanske kan tänka mig att göra om det någon dag. Men då ska jag vara bättre förberedd. Och helst inte börja resan kl 03 på natten.

Annonser
Det här inlägget postades i En Svensk Klassiker, Simning. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Vansbro

  1. Kostas skriver:

    Vet inte om det är det lättaste direkt, men det är väl för att det tar kortast tid som folk tycker det. Känns som att man kan vara mer säker på att man tar sig runt på Vätternrundan och Lidingöloppet.

  2. Mathias skriver:

    Bra kämpat!

  3. Cathrin skriver:

    Bra kämpat! Inte illa med den dåliga uppladdningen. Inför lidingöloppet hoppas jag att du mår mycket bättre. Jag och en tjejkompis håller på med exakt samma sak som dig. Vi började också med klassikern i och med vansbrosimningen. Vi hade turen att sova där i närheten (även om jag inte fick så många timmar på grund av hennes snarkande pojkvän ;)).

    Vi kanske ses i Stockholm!

  4. Cath skriver:

    Cathrin – Vad kul! Hur gick det för dig i Vansbro då? Och vad siktar du på till Lidingö?

  5. Cathrin skriver:

    Cath – Simmade in på 1:14 och är supernöjd. Lidingöloppet vet jag inte hur det kommer gå. Har lite problem med en lårmuskel som blir överbelastad efter för många kilometer. Jag ska åtminstone ta mig runt! Något annat finns inte på kartan. Har aldrig sprungit så långt heller så det är nog bäst att inte ha några förväntningar. Vad siktar du på?

  6. Cath skriver:

    Det är ju kanon, grattis!

    Hu, jag tycker det är jättesvårt med målsättningar första gången. Har förvisso sprungit långt, men inte så mycket i backar. Tänkte ett tag att jag skulle ha 3:30 som mål men har nog uppgraderat (nedgraderat?) det till 4 timmar… Komma runt =)

  7. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s