Marathon!

Långt lopp kräver långt inlägg, here goes…

Tiden sprang (fortare än jag) och rätt vad det var, var det dagen före Båstad Marathon. Vi skulle spendera natten utanför Hjärnarp och bilfärden dit tog betydligt längre tid än beräknat eftersom en del av E6 var avstängd. Inte så farligt, men middagen blev ju senare än tänkt. Drog igång pastakoket så fort vi kom fram vid 21: Bavette med quornfärssås. Mumsade även i oss lite vattenmelon. Sedan fipplade jag länge med lånad iPod som krävde senare version av iTunes. Teknikens under. I säng vid midnatt, klarvaken, kroppen ville inte alls sova med ökande adrenalinnivåer men det gick till slut.

Frukosten avverkades ca kl 9, alltså tre timmar innan start. Körde fel ett par gånger på vägen och kom egentligen för sent för att hämta ut nummerlappar, men möttes av ett välkomnande kansli som inte verkade ha minsta tanke på att stänga. Perfekt! Skyndade att byta om, låsa in prylar och värma upp. Redan då kände jag att det var VARMT. I damernas omklädningsrum blev det taktiksnack och nervositetstoabesök. Värmen ute gjorde dessutom att vi var två debutanter som fortsatte uppvärmningen genom att jogga runt en bänk i det betydligt svalare omklädningsrummet.

Kom till starten i sista sekunden efter ett extra toabesök ”bara för att”, och min klocka hade visst sackat efter lite. Så bar det av alldeles plötsligt. Fipplade med iPoden medan jag började springa och starten blev på det stora hela lite yvig och oorganiserad för egen del.

I början fick jag hejda benen för att inte rusa iväg. Det spratt i dem, men jag visste ju att 6 km uppför väntade. Början av banan gick på cykelvägar i skuggan och var därmed ganska behaglig, trots ca 28 graders värme. Jag hörde andra löpare runt omkring prata om förväntningar. En sa att han bara väntade på ”dippen”, som han visste skulle komma efter 25 km. Efter den visste han att han skulle klara sig för då kunde det bara bli bättre. Själv förväntade jag mig nog flera ”dippar” i detta lopp, men hade bestämt mig för att ta en kilometer i taget.

Ganska tidigt korsade vi en landsväg där de tillfälligt stoppat trafiken då fältet ännu inte spridit ut sig särskilt mycket. Folk i bilarna tutade och hejade och jag skrattade. Det var varmt men härligt – jag hade påbörjat mitt första marathon och alla människor var fantastiska!

Tog det riktigt lugnt uppför, och de första 6 kilometrarna tog drygt 40 minuter. Drack ordentligt vid varje vätskekontroll och hällde vatten över mig också. Efter 7-8 km var vi inne i Grevie, där vi möttes av fler härliga människor som hejade och svalkade oss med vattenslangar. Gissa om vi blev glada. En annan debutant frågade vad mitt mål var och jag svarade fem timmar. Hans mål var sju timmar sa han, vilket var max. Jo, det var ju mitt förstahandsmål också, att komma runt, men helst under fem timmar. Helst…

Snart hamnade jag i en liten klunga på ca 6 pers. De flesta hade sprungit flera maror innan och vi passerade 15 km ihop efter 1:43. Jag sa att jag var glad så länge jag inte kom sist. En av de mer rutinerade sa att ”Det spelar ingen roll om du kommer sist, du är ändå före alla de som inte ställde upp!” Yes, positivt tänkande! Sedan sackade jag gradvis efter klungan och blev ensamlöpare.

Solen gassade och temperaturen steg. Jag var glad att jag använt rikligt med solkräm, men den skyddade ju knappast mot värmen utan jag blev gradvis mattare och var tvungen att gå och springa om vartannat. Vid vätskekontrollen i Torekov sa de att temperaturen varit 29 grader en timme tidigare men att det garanterat var högre nu.

När jag passerade 21 km efter ca 2:30 visste jag att jag inte skulle klara det på under 5 timmar. Värmen och backarna var en alltför tuff kombination. Nu gällde det bara att klara sig runt över huvud taget. Dessutom såg jag sällan någon av de andra, varken framför eller bakom. Sprang ensam med musiken och mötte endast enstaka människor, där de som visste vad som pågick hejade på, medan de andra tittade misstänksamt.

Mellan 22-23 km sprang man genom Torekovs Golfklubbs golfbana. Eftersom löparna kom ganska utspridda blev man hyfsat uttittad av golfarna. Det såg ut som att de tyckte man var smått från vettet. Och förmodligen var golf en mer lämplig aktivitet i det vädret, i varje fall om man är lagd ditåt. Värmen var påfrestande vid all aktivitet mer ansträngande än lunkande.

Vid 24 km svängde man sydost in på en raksträcka på drygt 2 km. Just där kom en rejäl motvind och jag beslutade mig för att gå snabbt snarare än att springa. Ändå knappade jag in på dem jag såg långt framför mig som såg ut som de försökte springa. En följebil körde upp och frågade hur det gick, varpå jag försäkrade att det gick bra men jag bara valde att gå lite i motvinden. Det såg ut som att en man bakom mig var på väg att bryta, men jag tänkte inte ge mig.

Vid 27 km var jag ikapp dem jag sett framför och det visade sig vara några från klungan som jag tidigare sackat efter. ”Du kör ju på som ett jäkla lokomotiv!” utbrast en av de erfarna. ”Min största styrka: Envishet.” svarade jag. En annan, som också sprungit en hel del maror innan, sa att detta var den värsta hon varit med om och att jag kunde ju tänka på att efter denna kunde det bara bli bättre. Jag försäkrade att jag inte tänkte ge upp efter denna och lämnade dem sedan sakta bakom mig. Där, mellan 27 och 32 km, väntade den andra tuffa uppförsbacken.

Allt eftersom dröjde jag längre vid vätskekontrollerna och pratade med dem som stod där. Jag tog också alla chanser att springa genom sprinklers och strålar från vattenslangar. Vattnet ångade blixtsnabbt från mina svarta byxor. Människor man mötte hälsade och en del hejade på från sina skuggiga uteplatser. Musiken hade jag på en volym som gjorde att jag hörde vad alla sa utan att ta ur hörlurarna och svarade glatt på alla tillrop.

Någonstans mellan 29 och 30 möter jag ett par killar gåendes på landsvägen. Jag ser dem på håll och när jag närmar mig tycker jag att jag känner igen den ena. Dock verkar det vara för mycket Lassie att möta någon där, mitt ute i ingenstans i princip. Men så ropar han mitt namn, och det är faktiskt en kompis till Hjulben. Vad är oddsen? Han säger att han inte vill störa när jag springer men frågar om Hjulben också är där. Eftersom det då gått nästan 3:30 säger jag att han förmodligen redan är i mål. Innan jag springer vidare lovar jag att hälsa.

Maler på, fortfarande varvandes gång med löpning. Eller snarare joggning, för fort går det inte. Uppför, uppför. Vid uppförsbackens sista vätskekontroll får jag vatten med Resorb, och det behövs nog för att återställa saltnivåerna i kroppen. Stannar en stund och pratar med tjejen i kontrollen. Av henne får jag höra att ”japanen” tar tid på sig. Det är nämligen bara en enda icke-svensk i loppet, en japan som springer sitt 576:e(!) marathon. Han är dock inte byggd som en typisk löpare så vätsketjejen frågar sig varför han valt just löpning. Men tydligen stannar han till och tar foton ibland, kanske är det ett sätt för honom att turista?

Medan jag står och pratar och dricker vatten kommer den debutant som jag värmde upp med i omklädningsrummet. Hon har uppenbarligen anammat en annan strategi än jag, tar bara lite vatten i farten, frågar hur det går och springer vidare. Jag har lagt ner alla tidsmål och eftersom jag nu börjar känna mig säker på att faktiskt komma i mål struntar jag i hur lång tid det tar. Jag har övergått till att fokusera på upplevelsen och det sociala. Mingel-marathon är det som gäller.

Det blir ändå dags att ta sista biten uppför. Sedan möts man av havsutsikt och en brant nedförsbacke mot havet. När man kommit ner, strax efter 34 km, i en krök är en vätskekontroll med en alert liten kille i sjuårsåldern och vad jag förmodar är hans far. Återigen stannar jag och pratar lite och pappan berättar att många av dem som kommit förbi tidigare varit rena rama vraken och jag ser tydligen riktigt pigg ut i jämförelse. Men hade jag sprungit snabbare hade jag nog bara varit ytterligare ett vrak. Den tredje killen som kommit dit hade tydligen sprungit en del maror men var nu helt slut och kunde inte svara ordentligt på frågor. ”Förhoppningsvis är han i mål nu.” Ja, illa vore det annars…

I min vattentankande iver vid varje vätskekontroll har jag lyckats fylla på reserverna så pass att jag börjar önska att jag kunde smita in i lämplig träddunge, men det är inte så lätt om man inte är kille. Börjar sakta ta mig de sista 8  km till mål.  Fortfarande ömsom gåendes, ömsom joggandes, trots att det blivit svalare. Motivationen att springa överstiger helt enkelt inte benens ovilja tillräckligt. Eller blåsans. När jag passerar en camping frågar en man sittandes vid sin husvagn vad det är för lopp.
– Båstad Marathon!
– Hur långt har du sprungit?
 – 36 km.
– Stackars dig!

Nja, det är ju faktiskt helt frivilligt jag gör det, jag kan ju bryta om jag verkligen vill. Och varför skulle jag göra det, nu är det ju inte mycket kvar…

När jag sprungit 40 km och kommer in i Båstad blir det lite förvirrande. Grusvägen klyver sig och jag ser ingen skylt. Chansar på höger. Efter en inte så lång bit hör jag hur en kvinna ropar ”Ho-ho, hit ska du!”, och viftar med armarna. Så jag svänger av och kommer rätt. Där är en vätskestation och jag frågar vart jag ska efter det. Snett framåt, till någon skola och ”under viadukten”. Jag känner varken till någon skola eller viadukt eftersom jag inte kan Båstad, men springer vidare och hoppas att det ska framgå. Passerar en parkering och kommer in i ett bostadsområde. Ser inga skyltar och saktar in till gående. Tittar mig omkring och går ganska långsamt men bestämmer mig för att jag nog är på rätt väg. Folk tittar undrande på den förvirrade tjejen med nummerlapp.

Så kommer det snart skyltar med pilar. Och en viadukt! Passerar 42 km och lyckas förmå mig själv att hålla mig joggande. När jag ser idrottsplatsen förlänger jag stegen och folk börjar klappa. Passerar mållinjen med en surrealistisk känsla. Hjulben tar emot och en flicka kommer med en minipokal. Glömmer helt bort all kissenödighet utan drar av både strumpor och skor och börjar stretcha i gräset. Jag klarade det…

Hur det gick? Jag kom in på mastodonttiden 5:35:11, men det kändes mer OK när jag fick höra att Hjulben, som har sprungit sina tidigare maror på mellan 3:11 och 3:30, gått in på 4:25. Förvisso sprang även han fel vid ett tillfälle, ungefär 1,5 km och tillbaka igen, så han hade i själva verket sprungit ca 45 km. Ultra nästa. Temperaturen hade under loppet toppat på 32 grader så de allra flesta hade problem med värmen. Av 49 anmälda var det 45 som kom till start, varav 4 bröt. Den förste kom in efter 3:05 och nummer två efter 3:33… Och japanen? Ja, han fullföljde, men kom sist med sina 6:43.

Vi hänger ett tag och tar det lugnt. Får massage, duschar, pratar med folk, äter pasta. Så är det plötsligt dags för prisutdelning och jag får faktiskt pris! Högst oförtjänt men det är lätt att vara bland de bästa när det är så få. Jag var alltså tvåa i klassen för kvinnor under 30 och vann ett superfint armbandsur. Fick stå på prispall och svara på frågor i mikrofon. Totalt oförberedd och återigen i en surrealistisk dimma, vet knappt vad jag svarade.

Vad jag däremot vet, är att jag verkligen kommer att försöka ställa upp igen nästa år, men tills dess införskaffa ett par kortare byxor och hoppas på att det blir lite svalare. Det var ett fantastiskt arrangemang med äkta eldsjälar och härlig stämning rakt igenom. Jag ångrar det inte en sekund!

På kvällen gick vi ut och tog en och annan svängom på Ekebofestivalen (också en upplevelse). Ja, det gick faktiskt att dansa, men det kändes i benen och någon quick-step var det knappast fråga om.

Dagen efter tog jag mig ner för trappor genom att lyfta mig själv med armarna, alternativt gå baklänges. På jobbet två dagar efter var gången inte heller helt normal, vilket orsakade stor munterhet bland kollegorna. De flesta skrattade ändå snarare med mig än åt mig. De visste ju anledningen.

Idag, på tredje dagen, går jag ganska bra. Nu är det bara att börja ladda för Vansbro på söndag…

Annonser
Det här inlägget postades i Löpning, Lopp. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Marathon!

  1. Kostas skriver:

    Tycker det är mycket positivt att du inte avskräckts helt av att din första mara blev så tuff!

  2. Marri skriver:

    Jiiihaaa! Denna maran måste väl ändå gå till en av dina många historier. Arrangörerna måste nog vara stolta över att så många ändå kom i mål. Maria fd Ekberg nu Geijer, tjatar på mig att springa tjejmilen i NY nästa år. Hon vill samla ihop ett gäng och det är nån gång i juni. Nåt för dig kanske? Kram, ses nästa vecka!

  3. Cath skriver:

    Kostas – Du känner väl mig, jag är inte den som ger upp eller lägger ner. Jag tycker om att springa och tror att jag har mer att ge. Man kan ju knappast förvänta sig för mycket redan första säsongen med långdistans.

    Marri – Mina många historier? =D Klart en historia i alla fall. Tjejmilen i NY låter sjukt kul, men varför inte marathon? =) Det är dock i november vill jag minnas… Vore ju inte fel att kombinera resa till det stora äpplet med att springa ett lopp!

  4. Annika skriver:

    Wow! Vad roligt att läsa! Älskar loppberättelser och när människor gör saker som man tidigare inte trodde var möjligt… 🙂 Grymt jobbat! Inspirerande!

    • Cath skriver:

      Tack! Det var lite av en pärs men efteråt minns man det mest som positivt… hm, låter lite som de brukar beskriva barnafödande, hehe. Well, nästa gång räknar jag med ett behagligare klimat och då ska det banne mig gå fortare!

  5. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

  6. Ping: Första cyklingen i Stockholm! | Maradrömmar & Klassikertankar

  7. Ping: Vilodag « Itsnotgoingsowell's Blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s