Halvmara – check

I lördags kl 14 gick starten för Stockholm Marathon. Där var inte jag, däremot hade jag vid det läget befunnit mig på springande fot i 1 timme och 15 minuter. Det var dags för långpass och målet var 25-30 km. I grunden samma runda som föregående vecka men med en förlängning i mitten.

Varmaste vädret hittills, över 20 grader. En lätt bris underlättar löpningen. Andra löpare hälsar glatt när man möts. Det enda som stör de första kilometrarna är en känning på insidan av vänster knä. Ju mer jag tänker på det, desto mer stör det, så jag försöker låta bli. Och det funkar! Efter en sisådär 7 km har jag inte känningarna längre.

När vi tillryggalagt 11 km och har kommit till bron är jag fortfarande ganska pigg men det börjar nu bli lite kuperat. Hade jag inte sprungit i en så vacker omgivning hade jag troligtvis tappat motivationen. Nu passerar vi drakflygare och paragliders. En längre nerförsbacke mot Bunkeflo kommer att bli en uppförsbacke på tillbakavägen och jag bävar redan.

Vi springer lite ad hoc i Bunkeflo, över färister och genom någon hage. Förbi fotbollsplaner och barn som tjoar på oss. Vänder och kommer snart till det som tidigare var en nerförsbacke. Efter knappt 16 km kan en 200 meter lång uppförsbacke ta lite på krafterna, men det går.

I ca 2 mil håller jag mig springande utan större problem, men sen börjar jag bli ganska stel. Det är något med att löpa långt på mestadels platt och hårt underlag. När man kommer till Ribban ser man dessutom evighetslångt bort, och att veta att man ska springa hela den evigheten kan vara lite psykiskt påfrestande. Jag ger mig ut på den väldigt ojämna stigen vid sidan av cykelbanan och genast är löpsteget mindre stelt. Istället blir jag nog lite tröttare generellt, mer andfådd. Mellan 21 och 25 km går jag några gånger. Benen är inte helt med på noterna. Huvudet påverkas av benen, så när man springer och springer och distansen bara utvecklas framför en tar det stopp ibland. Tyvärr har jag ännu inte upplevt någon Runner’s High.

De sista tre kilometrarna hem går det inte snabbt. Men det går. På vägen stannar jag och hjälper en tant som tappat alla sina potatisar. Är ganska tacksam för en helt legitim ursäkt att stanna till innan jag tar den sista biten hem. Och på ren vilja lyckas jag även spurta de sista 50 metrarna.

Inte fenomenal, men betydligt bättre än förra långpasset. Det tar sig. Framför allt kan jag konstatera att jag skulle klara en halvmara. Men kan jag köra en hel mara?

Annonser
Det här inlägget postades i Långpass, Löpning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Halvmara – check

  1. Kostas skriver:

    Jodå, det går!

  2. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s