Löparböna

Igår var det dags igen. För långpass. Denna gången ännu längre än sist, med andra ord det längsta jag sprungit hittills.

Vi ger oss ut och har en plan, som bland annat innebär att vi tar motsatt varv mot vad vi brukar. Medsols alltså, med början Pildammsparken, sedan Kroksbäck, Hyllie, Sibbarp, Ribersborg.

Min grundform påverkas av att jag onsdag – lördag ätit brakmåltider på restaurang, med tillhörande alkoholhaltig dryck. Är alltså aningens seg i kroppen på söndagen, men tänker att jag bara ska övervinna tröskeln. Har dessutom lärt från sist och laddat med både öronskydd och näsdukar.

Tar rygg på Hjulben och kämpar på från första stund, trots hans anpassade låga tempo. Min för stora löparjacka är lite som ett segel i motvinden. Efter några kilometer (ca 4) behöver jag snyta mig och drar fram en näsduk ur fickan. Här gör vinden en kupp i samarbete med min egen andning, och näsduken sugs in i min mun. Typiskt kontraproduktivt när målet med användandet var att jag skulle andas bättre. Kroppen hinner reagera innan hjärnan gör det och jag hostfräser ut näsduken ur munnen och fullföljer vad jag skulle, alltjämt joggandes. Hjulben är 10 meter framför och märker ingenting.

Ytterligare lite senare (efter drygt 7 km) ligger Hjulben ca 20 meter före och vi är på en gång/cykelbana. Precis när jag passerar en häck kommer en grabb farande på cykel och är sjukt nära att ramma mig. ”Hoh!” utbrister jag, flaxar med armarna, kommer undan med blotta förskräckelsen och fortsätter jogga. Hjulben märker ingenting.

På det stora hela känner jag mig som Mr. Bean på löptur.

Efter ca 9,5 km har jag känningar i vänster sida av benet och knät, så jag måste gå en bit. Hjulben går med mig. Gå behöver jag göra några gånger under de följande 5-6 km, och varje gång går Hjulben med, fast han egentligen har massor av spring i benen.

Jag kommer hem ändå, efter att ha sprungit större delen av sträckan på 18,45 km, något frustrerad över att lungorna kan mer än benen.

Min kära ”tränare” bestämmer att jag bör ta det lugnt med löpträningen. Jag har sprungit 141,3 km sedan starten den sista februari, vilket är mer än vad han gjort. Själv är jag alldeles för envis för att kunna ta ett sånt beslut själv, men nu ska jag hålla mig till 2-3 löppass i veckan, och slänga in lite annan konditionsträning.

Dags att damma av mina inlines och fixa cykeln.

Annonser
Det här inlägget postades i Långpass, Löpning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Löparböna

  1. Kostas skriver:

    Just, man ska lyssna på sin tränare. Fastän han inte har ögon i nacken!

  2. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s