Runner’s low

Långpassen på helgerna ska bli längre. Innan igår var knappt 12 km det längsta jag sprungit. Igår gav vi oss ut med sikte på 17 km. Detta dessutom efter över en vecka med måttlig träning pga sjukdom.

Kort efter starten börjar jag få känningar i höger knä (till skillnad från vänster som det brukar vara). Hann tänka några fula ord innan det började ge med sig, men då började känningarna i vänster knä istället. Hann tänka några fula ord till och joggade på lagom försiktigt, noggrann med att inte löpsteget skulle bli snett av känningarna. Efter ytterligare ett tag hade lederna äntligen fått upp värmen och det började kännas bra. Hjulben höll tempo och jag låg bekvämt bakom hans rygg.

Nu ska man som bekant inte ropa hej innan man är över ån. Små tillfälliga knäkänningar var överkomliga, men mellan Limhamn och Hyllie slog motvinden till. Förutom att det blir jobbigare har jag dessutom überkänsliga öron, som förstås började göra ont. När jag startat löppasset hade jag en bandana, men då det blev för varmt hade jag tagit av mig den, och när jag blev för snuvig använde jag den sonika som näsduk, i brist på bättre.

Så, jag försöker resolut springa samtidigt som jag håller för öronen och är så snuvig att jag inte kan andas på ett vettigt sätt. I motvind. Dömt att misslyckas – jag tvingas helt enkelt att gå lite. Hjulben går snällt han med.

Alla som provat att gå lite mitt i ett långpass vet att det kan vara jäkligt jobbigt att få igång benen igen, även om man bara gått ett par hundra meter. Det går, med mycket vilja, men varje gång jag skådar ett rödljus fylls jag med hopp, att nu kanske jag får stanna till… Hjulben, å andra sidan, springer på om det bara inte kommer några bilar. Vilket jag normalt också skulle göra, men inte just nu. Resten av passet är verkligen bara på ren vilja och Kents ”En timme en minut” ekar i mitt huvud.

Mot slutet börjar Hjulben göra småspurter. Han drar iväg uppåt 100 m, och springer sedan tillbaka. ”Meep-meep” säger jag när vi möts igen. Tre-fyra gånger gör han detsamma. Det där spurtandet finns (ännu) inte på kartan för mig på en lång sträcka, utan jag fokuserar på att hålla mig joggande. Kanske borde tillägga att Hjulbens personbästa på en halvmara är ca 1 h 23 min. Vi spelar helt enkelt inte riktigt i samma liga.

Vi kommer hem till slut, och jag får medge att trapporna är lite jobbigare än vanligt. Dessutom visar det sig att vi ”bara” kommit upp i 15,5 km, och jag blir aningen besviken. Det skulle ju varit längre, och jag skulle fått en runner’s high. Inte tvärtom.

Nästa långpass laddar jag med näsdukar, och plockar fram mina ear bags som tydligen har säsong våren  ut. Då ska jag inte gå någon sträcka under passet.

På natten drömde jag att en excentrisk kock skar ut filéer ur mitt lår, eftersom köttet var så mört där. Det smakade gott.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Runner’s low

  1. Ping: Nyårskarameller / Resumé / Året som gick… 2010 helt enkelt. | Maradrömmar & Klassikertankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s